Filmen visas i Kumla tis 19/1 kl. 19.00 och mån 25/1 kl. 14.00, i Askersund lör 23/1 kl. 18.00, i Laxå sön 24/1 kl. 19.00 och ons 27/1 kl. 18.00 samt i Hallsberg tors 28/1 kl. 18.30. Foto: Focus Features. 

Suffragette
Drama, Storbritannien/Frankrike, 2015
Regi: Sarah Gavron
Medverkande: Carey Mulligan, Helena Bonham, Anne-Marie Duff m.fl.
Längd: 106 minuter

Gripande, men inte utan brister

Suffragetterna i Storbritannien upplever att fredliga protester inte leder till förändring. För dem blir den radikala kampen den enda vägen till framgången. På köpet är de beredda att förlora så väl jobb, hem, barn och sina egna liv. Den unga Maud (Carey Mulligan) är först tveksam till kvinnorörelsen men blir med tiden alltmer uppmärksam på de orättvisor som drabbar henne själv och andra kvinnor. Beslutet att gå med i suffragetterna kommer för alltid att förändra hennes tillvaro. 

Suffragette blev på förhand omtalad, men kanske inte på det sätt som filmteamet väntat sig. När filmens huvudrollsinnehavare, alla vita kvinnor, på en fotografering poserade i en t-shirt med Emmeline Pankhursts slagord "I'd rather be a rebel than a slave" tog det snabbt hus i helvete. 

Att antyda att slavar hade ett aktivt val gällande sin situation är onekligen korkat. Kanske särskilt med tanke på att upphovskvinnan bakom repliken på äldre dagar blev en konservativ imperialist. Filmen har därefter anklagats för att "vittvätta" historieskrivningen och regisörren Sarah Gavron har haft det hett om öronen. 

Hennes försvar till anklagelserna, att en enskild film inte kan berätta allas historier stämmer förvisso, men att inte kunna skymta en enda färgnyans förutom vithet bland filmens många ansikten ... Ja, det är inte direkt oproblematiskt. 

Vad Suffragette däremot ska ha beröm för är att den lyfter fram den bortglömda arbetarklasskvinnans roll i rörelsen; alla envetna fotsoldater som riskerade liv och lem för att föra fram sitt budskap. Allt för hoppet om att en dag bli tilldelade samma rättigheter som män. 

Att det här en viktig berättelse för Gavron och manusförfattaren Abi Morgan att föra fram är tydligt. Filmen är trots allt gjord med mycket kärlek och beundran för de kvinnor som försökte få till en förändring i samhället. Det är i mångt och mycket en gripande berättelse, liksom också en angelägen historielektion.

Foto: Focus Features.

Men som så ofta sker vid filmatiseringar av särskilda händelser blir det emellanåt lite väl svulstigt och glassigt. Man liksom slätar över de allra fulaste delarna av kampen och visar bara en bråkdel av de brutaliteter som suffragetterna råkade ut för. 

Lägg där till mängder av ledsna stråkar och man blir lite för medveten om att man tittar på en film; Gavron vill hela tiden tvinga på publiken känslor snarare än att låta dem uppstå av sig själva. Som om hon på något vis inte litar på att åskådaren ska kunna förstå det filmen vill förmedla. 

Vidare är den värld som målas upp svart och vit. Här finns inga som helst gråzoner att utforska. Alla män är onda svin. Kvinnorna i sin tur godhjärtade soldater. Emmeline Pankhurst porträtteras som en reinkarnation av Messias. Att det saknas nyanser är synd för det hade gjort människorna vi följer så mycket mer intressanta och levande. 

Skådespelarna kan man bara säga gott om. Carey Mulligan är den som drar den tyngsta lasset och hon gör det med bravur. Att känna empati för hennes hårt slitande och motarbetade Maud är ingen som helst konst. Mulligan förmedlar stora känslor genom små detaljer och hennes resa är utan tvekan fängslande.

Sarah Gavron har med Suffragette levererat en sevärd och välspelad historieskildring, men den kommer inte helt utan skavanker. Kan man ha överseende med filmens mindre smickrande sidor är det på det hela en rätt givande filmupplevelse. Berättelsens thrillermoment fungerar bra och själva dramat är rörande. Och så har filmen så klart något viktigt att säga: efteråt blev åtminstone jag sugen på att veta än mer om det Suffragette berättar.