Filmen finns tillgänglig att se via streamingtjänsten Netflix. 

Only the Dead
Dokumentär, Australien/Irak, 2015
Regi: Bill Guttentag & Michael Ware
Medverkande: Michael Ware, Abu Musab Al-Zarqaw m.fl.
Längd: 77 minuter

Rå skildring av krig

Den australiensiske krigskorrespondenten för Time Magazine, Michael Ware, åker 2003 ner till Irak för att följa de upptrappade våldsamheterna mellan amerikanska styrkor och irakiska rebellgrupper. Utrustad med en videokamera gräver han ner sig i krigshärden och kommer snart en av de mest avskydda terroristerna på spåren samtidigt som han också följer den amerikanska arméns framfart; han är på jakt efter svar som förhoppningsvis kommer leda honom till den "stora sanningen."

Krigsdokumentärer av varierande slag finns det gott om. Med jämna mellanrum dyker de upp i tv-rutan, redo att bena ut forna tiders konflikter för dagens åskådare. Även om många av alstren kan sägas vara informativa och skapligt komponerade är det få som verkligen fångar krigets kärna; det där brinnande vansinnet som berör ända in på djupet. 

Alain Resnais poetiska Night and Fog (1955), om nazisternas fångläger och den slutgiltiga lösningen, är en sådan film likväl som den oerhört välproducerade dokumentärserien Apocalypse: The Second World War (2009). Joshua Oppenheimers två filmer om det stora folkmordet i Indonesien, The Act of Killing (2012) respektive The Look of Silence (2014), kan sägas vara två mästerverk i genren och utmärker sig särskilt.

Och så kommer då Bill Guttentag och Michael Ware med en sin skoningslösa och nakna skildring av konflikten mellan Västvärlden och Irak, en slags fascinerande hybrid av dokumentär och biografi där de bjuder in åskådaren att möta det allra svartaste av mörker: ett tillfälle att stirra rakt ner i avgrundens glupska käftar.  

Only the Dead är en extremt personlig dokumentär som inte bara följer krigets yttre omständigheter utan också det som sker inuti Michael Ware när han ställs inför det ena våldsdådet efter det andra, hur mycket kriget får honom att förändras under årens gång. 

Avtrubbad och nästintill självmordsbenägen försätter han sig i livsfarliga situationer, allt för att stilla den hunger inuti honom som vill ha svar på varför allt är som det är. Det är en konfliktfylld resa som sänder honom rakt in i en moralisk kris. Å ena sidan tar han tacksamt emot rebellgruppernas hemmagjorda videor som visar deras förberedelser och terrordåd, å andra sidan ligger hans sympatier mest hos de amerikanska styrkor som är på plats i landet. 

När Iraks mest hatade terrorist Abu Musab Al-Zarqaw (en man så hemsk att han till och med skrämde slag på talibanerna) tar kontakt med Ware kan han inte låta bli att fortsätta gräva vidare, liksom besatt av att vända ut och in på de krafter som ligger bakom alla de brutala våldsdåden. Som om han på något vis skulle kunna komma att blotta krigets allra innersta hemligheter.

Det är en utmattande och själadödande exercis som leder Ware allt längre ner i galenskapen, intimt och ocensurerat fångat av den ständiga följeslagaren som är hans kamera. Till slut kan man se vansinnet reflekteras i hans ansikte; ögonen alldeles tomma, läpparna förvridna i ett galet grin. 

Flera gånger under dokumentärens gång kommer man att tänka på Francis Ford Coppolas Apocalypse Now (1979) och inser hur nära regissören faktiskt låg verkligheten i sin skildring av Vietnamkriget. 

Guttenbergs och Wares dokumentär följer samma typ av uppbyggnad som den fiktiva filmen. Nu, liksom då, får man följa en ensam mans jakt efter en farlig ledarfigur. Under resans gång upptäcker han saker om sig själv han inte trodde fanns där. Hur krigets grymheter lockar fram otäcka ting ur hans sinnes svarta skrymslen.

De två regissörerna visar kriget utan slöjor. Tvingar åskådaren att se konsekvenserna utan censur. Söndersprängda kroppar längs gatorna. Västerländska gisslan som får huvudena avskurna av terrorister. Barn som spelar fotboll utan att bry sig om de eldstrider som pågår runt omkring dem.

Man kan ifrågasätta om det verkligen är nödvändigt att visa våldet på så nära håll och emellanåt ligger det hela på gränsen till sensationalism. Ändå får man känslan av att det inte är det kittlande regissörerna är ute efter. Snarare är deras utgångspunkt att blottlägga krigets fula natur för alla att se, ett slags "så här fasansfullt är det verkligen." 

Dokumentären rör lätt vid orsaker och verkan, skänker vissa ledtrådar till varför somliga väljer att bli terrorister kontra soldater, men framför allt är det ett naket porträtt av Michael Ware och andra krigskorrespondenters vardag. Hur undgår man att inte bli galen under så fruktansvärda förhållanden? 

Guttenbergs och Wares historia är en tung sådan och efteråt känner man sig som åskådare alldeles urlakad. Only the Dead är sannerligen inte lätt att ta sig an och för många kommer det här att vara alldeles för tungt. Möjligtvis kan man kritisera filmen för en något ensidig skildring av kriget men samtidigt är det svårt att inte känna sig berörd av den ovanligt råa inblicken i stridigheterna.