Filmen finns tillgänglig via streamingtjänsten Netflix.

Högklackat
(Originaltitel: Hai-Hil)
Action/drama/komedi, Sydkorea, 2014
Regi: Jin Jang
Medverkande: Cha Seung-won, Oh Jeong-se, Esom |m.fl.
Längd: 125 minuter

Gangsterdrama med knorr

Tidigare i år utökade Netflix sitt område på den asiatiska marknaden och tack vare det får vi i Norden nu också ta del av en hel del rullar som annars skulle ha haft det svårt att hitta en publik i Sverige. 

Senast köpte streamingtjänsten en hel hög med Sydkoreanska filmer och serier och ingen kunde inte vara mer exalterad än undertecknad (eller ja, några fler än så lär väl klappa händerna av förtjusning.) 

Precis som de flesta fostrades mitt filmintresse i unga år av otaliga Hollywood-rullar. Vad som hände utanför blockbuster-bubblan på andra sidan Atlanten hade jag inte någon vidare koll på. Den första sydkoreanska film jag överhuvudtaget vilade ögonen på var Public Enemy (2002). Jag gick på gymnasiet och hade hyrt en kopia tillsammans med mina föräldrar. 

Jag kan ärligt talat säga att mitt sjuttonåriga jag inte fattade någonting av det jag såg. Var det en thriller? En komedi? Action? Som åskådare av mer konventionell film visste jag ingenting om den speciella berättarstruktur som sydkoreanska produktioner ofta har och kunde inte begripa hur jag skulle förhålla mig till det jag såg. 

Äventyret slutade med att jag lämnade soffan mitt i rullen medan mina föräldrar såg klart filmen och gav ett positivt utlåtande. Varför de gjorde det förstod jag inte alls och kategoriserade Public Enemy som skräp.

Sen hände det förstås grejer. Jag började läsa filmkunskap som personligt val under de resterande åren på gymnasitet, lärde mig mer om olika sorters filmskapande och fick ta del av filmer från många olika länder. Det i sin tur ledde till eget filmskapande och så småningom filmvetenskap och manusförfattande på universitetsnivå. Och så skaffade jag mig också en sambo som är frälst i asiatisk film.

Vid det här laget anser jag mig vara påläst och min filmsmak är betydligt bredare än vad den var i mina tonår. Jag tar mig gärna an alla sorts genrer och försöker utmana mig själv genom att se alster som jag kanske är osäker på eller som inte positionerar sig som ett självklart förstaval. 

Nu ligger sydkoreansk film mig varmt om hjärtat och Public Enemy har jag i vuxen ålder sett om och omvärderat betydligt: jag klassar den numera som en tydlig favorit. Faktum är att några av mina absoluta kreatörer och filmer kommer just från Sydkorea. 

Ni som läst mina recensioner förut vet vid det här laget att jag har ett särskilt gott öga till dystergöken Kim Ki-duk och Park Chan-woks Mr. Vengeance (2002) ser jag som snudd på mästerverk. Bong Joon-hos Memories of Murder (2003) är tammetusan fantastisk och Lee Chang-dongs Oasis (2003) är en av mina absoluta favoritfilmer någonsin.

Så, vad jag vill säga med denna superlånga introduktion är att sydkoreansk film för oss västerlänningar kräver lite tålamod. De följer alltsom oftast inte den traditionella berättartekniken utan blandar istället genrer hej vilt. Skräck varvas med skratt, draman med action och så vidare i all oändlighet. 

Ta dig an det du ser med öppna ögon och försök att bara flyta med istället för att hänga upp dig på detaljerna. Du fattar läget efter ett tag och kan du börja åtnjuta filmer gjorda med experimentlusta och elegans; oftast hundra gånger mer intressanta och spännande än valfria Hollywood-produktioner. 

I Jin Jangs Högklackat möter vi den stenårda snuten Ji-wook (Cha Seung-won) som av arbetskamrater och skurkar anses vara en sadistisk jäkel som inte drar sig för att tillfoga våld mot de som förtjänar det. 

Hans hårdhänta rykte ter sig imponerande för alla som möter honom men vad de inte vet är att Ji-wook innerst inne önskar att bli kvinna. Planer på en könskorrigerande operation ligger i startgroparna men allt ställs på ända när Ji-wook blir inblandad i en gangsterboss affärer.  

Jing Jang beger sig ut på okänt vatten och väljer att berätta en historia som sällan gör sig hörd i sydkoreansk film: nämligen den som berör HBTQ-personers liv och leverne. Sydkorea tampas med en hel del konservativa patriarkala strukturer som ganska effektivt osynliggör de röster i samhället som inte passar in i mallen, däribland kvinnor och just HBTQ-personer.

Att Jang därför tar berättelsen om Ji-wook på allvar känns uppfriskande och det är i själva dramat som filmens höjdpunkter finns. Resten av historien framstår som en ganska traditionell koreansk gangsterrulle och bjuder egentligen inte på så många överraskningar. Däremot är actionsekvenserna snyggt gjorda och hjälper till att förmedla dubbeltydigheten i Ji-wooks personlighet.

För det mesta håller sig Jang till en respektfull och mjuk ton när det gäller att skildra Ji-wooks inre kamp. De drömska tillbakablickarna på huvudrollskaraktärens uppväxt är fina och likaså de scener när karaktären får kliva ur sin maskulina roll och istället bara vara sig själv. 

Ett fåtal gånger tycker jag dock att Jang lockar åskådaren att skratta åt Ji-wook snarare än med honom. En scen i en hiss där karaktären iklätt sig sin kvinnoroll och måste möta samhällets kritiska blickar används som komisk relief snarare än att fördjupa dramat och göra det mer komplext. 

Jag tvivlar å det starkaste på att transpersoner finner en sådan situation rolig. Vem vill bli hånad och förlöjligad när man visar sig sårbar? Nej, just det, ingen. Där och då känns Jang väldigt mossig i sin syn på saken och det i sin tur svärtar ner det hela litegrann. 

Desto bättre är Jang när han blottlägger den fascination som andra män har för Ji-wooks manlighet. Den diskuteras vida, höjs till skyarna och möts ständigt av beundrande blickar. 

Karaktärerna själva tycks inte förstå att deras hyllningar till Ji-wooks supermaskulina utstrålning bär med sig ett skarpt stråk av homoerotik, men det gör Jang och ser till att utforska den aspekten under filmens gång. 

Att de andra männen är så intresserade av Ji-wooks manlighet blir ju högst ironiskt då huvudrollskaraktären upplever att han är en kvinna. Snarare än att vara "naturligt" manlig har Ji-wook skapat en falsk hypermaskulin karaktär i syfte att tränga undan det som pockar inuti. Som om greppet att göra sig så manlig som möjligt på så vis skulle utplåna varje spår av hans kvinnliga sida. Något som så klart inte fungerar. 

I huvudrollen finner vi (i Sydkorea) välkända stjärnan Cha Seung-won som står för en riktigt fin insats. Han skiftar sömlöst mellan mjuk och hård under filmens gång och karaktären Ji-wook är lätt att tycka om, alla våldsamheter till trots. Cha Seung-won bjuder på ett nyanserat porträtt och är filmens stora behållning.

Högklackat är en viktig film som försöker föra fram ett djupare budskap. Man får skrapa lite på ytan och röja bland actionmomenten, men visst finns det där. Jin Jangs film håller en relativt hög standard och rent tekniskt är det både snyggt och välgjort.

Emellanåt har Jang svårt att hantera tonskiftningarna som finns och filmen framstår som något ojämn. Detta till trots är den fortfarande sevärd och om man gillar koreanska filmer kan nog även denna rulla falla en på läppen.