Filmen visas på i Kumla 18/12 kl. 19.00 och 20/12 kl. 18.00, i Laxå 18/12, 20/12, 28/12 kl. 19.00 samt 27/12 kl. 14.00, i Askerusnd 20/12 kl. 18.00 och i Hallsberg 22/12 kl. 18.30. Foto: Lucasfilm.

Star Wars - The Force Awakens
Äventyr/Sci-Fi, USA, 2015
Regi: J.J Abrams
Medverkande: Daisy Ridley, John Boyega, Oscar Isaac m.fl.
Längd: 135 minuter

Härlig åktur i rymden

Nästan 40 år har förflutit sedan George Lucas regisserade sin tredje långfilm, Star Wars: A New Hope (1977), som kom att bli upptakten till en av världens mest omhuldade och populära filmserier. Berättelsen om Luke Skywalkers kamp mot den onde Darth Vader blev en framgångsrik succé och gav George Lucas en ikonstatus i branschen. 

Ytterligare en trilogi arbetades fram under åren 1999-2005 och till en början uppstod en euforisk stämning bland filmernas trogna fans. Glädjen kom dock av sig en aning när det visade sig att Lucas nyproducerade alster egentligen var tre rätt klumpiga produktioner, idag långt mer föråldrade än sina föregångare (mycket tack vare det flitiga användandet av green screen och frossandet i plastiga specialeffekter). 

Att man nu bestämt sig för att utöka Star Wars-serien ytterligare är inte så konstigt. Konceptet sitter på en gigantisk fanbase som mer än gärna springer iväg till bion för att återse filmernas universum och de gamla bekanta som där existerar (jag tillhör själv den skaran). 

Visst ser filmbolaget främst till de lukrativa möjligheter som finns i en älskad franschice som Star Wars, men denna gång får man faktiskt också känslan av att man önskar infria de förväntningar och drömmar som fansen burit omkring på. Som om man ansträngt sig för att få fram en så bra produkt som möjligt. 

Att förverkliga precis allas enorma förväntingar är förstås en svår uppgift, men jag vågar nog påstå att de flesta Star Wars-älskare kommer lämna biosalongen med en tillfredsställd känsla i kroppen och ett stort leende på läpparna. The Force Awakens visar sig nämligen vara en ömsint frammejslad rymdopera, lastad till bredden med nostalgi, värme och charm.

Kylo Ren tar över som skurk ... Foto: Lucasfilm. 

Hollywoods nya guldgosse J.J Abrams brukar marknadsföras som sin tids Steven Spielberg, men är väl egentligen långt mer anonym än mannen som kom att inspirera generationer av blivande filmskapare. Särskilt särskiljande som regissör har Abrams direkt aldrig varit, men karln är mycket skicklig på att hantera stora konceptrullar och det råder ingen tvekan om att han är kompetent. 

Med The Force Awakens har Abrams, i mitt tycke, gjort sin bästa film hittills i karriären och det råder ingen tvekan om att han gått in i projektet med en gigantisk kärlek. Det märks att Star Wars ligger Abrams varmt om hjärtat och det smittar så klart av sig på allt han företar sig i filmen. Handlingen nickar respektfullt åt den äldre trilogin och hantverket är omsorgsfullt ända in i minsta lilla detalj.  

Filmens narrativ är mycket nära besläktat med det i Star Wars: A New Hope, ibland så pass mycket att det i princip skulle kunna vara en och samma film vi snackar om, men Abrams ger det hela en lite mer samtida touch. Likheten finns där men den är inte så bokstavlig att man lessnar; det blir liksom nostalgiskt men aldrig ansträngt eller överdrivet sentimentalt. 

Med i berättelsen finns en rad nya och gamla bekanta och Abrams ska ha beröm för att han lyckas jonglera deras scentid på ett tillfredsställande sätt. Det känns som de flesta karaktärer får den tid de behöver och samspelet mellan dem alla fungerar på ett tillfredsställande vis. 

De gamla Star Wars-filmerna har så här i efterhand fått en del tjuvnyp för att de har en rätt sunkig inställning till jämställdhet med sina extremt få kvinnliga roller (en produkt av sin tid, naturligtvis) och det har man nog haft i bakhuvudet när man skrev manuset till The Force Awakens.  

Porträtteringen av filmens kvinnliga huvudroll Rey (Daisy Ridley) är både nyanserad och full av jävlar anamma; här har vi en brutta som kan reda sig själv och hantera trassliga situationer utan ständig manlig assistans. Ett faktum som känns både välkomnande och fräscht. Stora Hollywoodproduktioner brukar överlag vara rätt kassa på att hantera kvinnoroller, men det här är åtminstone ett steg i rätt riktning. 

Relativt okända Daisy Ridley i huvudrollen. Foto: Lucasfilm.

Skådespelarna håller rakt igenom hög standard. Daisy Ridley bidrar med bett och kämparanda. John Boyega bjuder på charm som avhoppad Stormsoldat. Harrison Ford, som på senare år sett rejält trött och grinig ut, levererar en Han Solo som har lika mycket glimt i ögat nu som för flera decennier sedan. Som min stolskamrat på bion kommenterade "han såg ut att ha roligt." Bra är också Adam Driver som tudelad skurk, här direkt skildrad som mer mänsklig än vad Darth Vader framstod som i de första två Star Wars-filmerna.   

Rent tekniskt finns det ingenting att klaga på. Abrams har arbetat mycket med att blanda både praktiska och datornanimerade specialeffekter vilket genast ger det hela lite mer tyngd och klass. Världarna är snyggt skapade och rymdfighterna hisnande. Fotot är så klart av högsta kvalitet och John Williams klassiska toner passar filmen som handen i handsken. 

Star Wars-sagan går aldrig ur tiden. På något sätt lyckas den alltid vara aktuell och lockar alltjämt en mycket bred publik. Visningen jag deltog i hade åskådare i åldersspannet 11-65, en ganska ovanlig syn i dagens filmklimat där produktioner ofta skräddarsys efter skilda målgrupper. 

The Force Awakens frammanar känslan av äldre tiders matinéer. Här finns något att hämta för de flesta. Kanske är det så lätt att tycka om Abrams film för att den på något vis tilltalar det äventyrslustande barnet i åskådaren.

Ibland vill man glömma allt vad substans och verklighet heter, bara transporteras till en magisk plats där fantastiska händelser utspelar sig. Så som en kamp mellan det goda och det onda spetsad med sprakande ljussablar.

Tioåringen inom mig jublar av glädje; The Force Awakens är rena rama julafton för Star Wars-fans och en härlig åktur även för dem som "bara" är nyfikna på fartfyllda rymdäventyr.