Filmen finns tillgänglig på svensk dvd och blu-ray. Foto: Digital Interference Productions

What Keeps You Alive
Skräck/Thriller, Kanada, 2018
Regi: Colin Minihan
Medverkande: Hannah Emily Anderson, Brittany Allen, Martha McIsaac m.fl.
Distributör: Njutafilms
Längd: 98 minuter

Skräck med härlig atmorsfär

Jackie (Hannah Emily Anderson) och Jules (Brittany Allen) bestämmer sig för att fira sitt ettårsjubileum som gifta i ett ensligt hus i den skogsmark som tillhör Jackies släkt. Vad som verkar bli en mysig helg i vildmarken förvandlas dock till en mardröm när mörka hemligheter ur Jackies förflutna bubblar upp till ytan …

Kanadicken Colin Minihan, liksom denna bloggs innehavare född 1985, sitter på ett ruskigt tjockt CV som musikvideoregissör; redan i 20-års åldern hade han avverkat drygt ett hundratal videor åt diverse artister.

Långfilmsdebuten kom i 2011 års Grave Encounters, men då i regisällskap med kollegan Stuart Otiz med vilken han även regisserade Extraterrestrial (2014).

Ortiz fanns med som manusförfattare på It Stains the Sands Red (2016) medan Minihan ensam tog sig an rollen som regissör. Den filmen finns generöst nog med som extramaterial i Njutafilms svenska utgåva av What Keeps You Alive och den såg jag också först.

Särskilt imponerad av It Stains the Sands Red kan jag inte påstå att jag blev. Premissen var intressant men hantverket svajade en hel del och i slutändan urskiljde sig filmen inte från redan existerande zombierullar.

Mina förväntningar var därmed inte jättehöga när jag därefter slog igång den egentliga huvudakten.

Brittany Allen har även varit med och producerat filmen.

Upplyftande nog kan man röna en utveckling från Minihans sida. Han har ett gott öga för visuellt intressanta scener och har tajtat till sin berättarstil. What Keeps You Alive är helt klart ett steg framåt.

Särskilt förtjusande är fonden mot vilken filmen utspelar sig; Minihans sätt att fånga den ensliga vildmarken, vacker men samtidigt livsfarlig, kittlar skönt i magen. 

De täta trädgrenarna, det ogenomträngliga mörkret, den fuktiga dimman och de hisnande stupen skapar en alltigenom hotfull atmosfär som eggar åskådarens fantasi. Vem vet vad som lurar där i bergsskrevorna?

Musiken, som skrivits av huvudrollsinnehavaren Brittany Allen, är dessutom riktigt stämningsfull. Allen bjuder på tvära kast där gnisslande toner varvas med pumpande elektronika, något som passar berättelsens vassa kanter och plötsliga våldsutbrott som handen i handsken.

När vi ändå är inne på Brittany Allen kan jag glatt konstatera att det hänt mycket även med hennes utveckling sedan It Stains the Sand Red. Där tyckte jag att hon inte alls kunde bära en huvudroll. 

Så är inte fallet med What Keeps You Alive. I en betydligt mer nertonad och jordnära roll frodas Allen och står ut som filmens stora behållning; jag köper helt enkelt det hon vill sälja mig. Det är glädjande att se någon växa och utvecklas så pass mycket!

Hanna Emily Anderson bjuder på en svag insats.

Detsamma kan jag tyvärr inte säga om Hannah Emily Anderson och hennes bleka insats. Mycket av filmens kärna kretsar kring hennes karaktär, en krävande roll med många överraskningar och hemligheter. 

Då behövs en skådis med större bredd. Andersons porträtt är helt enkelt lite för glatt, för välpolerat och utan någon egentlig svärta eller galenskap. Det är synd för det skjuter också filmen och dess premiss i sank.

Det Minihan bör tänka på till nästa rulle är att skala ner ytterligare. Hans filmer är fortfarande för omständligt berättade och särskilt den tredje akten blir alldeles för baktung. Minihan verkar inte veta när han ska sätta stopp och historien fortsätter längre än nödvändigt. 

Samtidigt vilar det också en viss skitnödighet över helheten; man anstränger sig å det grövsta för att få filmen att framstå som cool och slänger sig med ”oväntade” vändningar (som man kan se komma på flera mils avstånd). Det är för forcerat och som åskådare kan man inte låta bli att himla lite med ögonen.

Med en rakare berättarstil och ett raskare tempo skulle What Keeps You Alive kunnat bli en riktig fullträff. Nu svävar den istället någonstans mittemellan bra och medioker.