Zac Efron som seriemördaren Ted Bundy. Filmen finns att se via streamingtjänsten Netflix.

Extremely Wicked, Shockingly Evil and Vile
Thriller, USA, 2019
Regi: Joe Berlinger
Medverkande: Zac Efron, Lily Collins, Angela Sarafyan m.fl.
Distributör: Netflix
Längd: 110 minuter

Slarvar bort unik potential

Erfarna dokumentärfilmaren Joe Berlinger, upphovsmakare till bland annat Paradise Lost (1996) och Metallica: Some kind of Monster (2004), presenterar karriärens andra långfilm, en historia om en av USA:s mest kända och notoriska seriemördare: Ted Bundy.

Filmen är löst baserad på Elizabeth Kendalls, en av Ted Bundys flickvänner, upplevelser av pojkvännens brott på 1970- och 80-talet. Från hennes perspektiv får man följa Bundys utveckling från kärleksfull pojkvän till grym seriemördare.

Berlinger tycks ha varit omåttligt intresserad av Bundy, då han tätt inpå långfilmen gjorde dokumentärserien Conversations with a Killer: The Ted Bundy Tapes (2019).Tydligen var Bundy så fängslande att ”bara” en dokumentär inte var nog för regissören. 

Jag har har sett dokumentärserien, precis som långfilmen mycket uppmärksammad, och kan konstatera att det är en fängslande inblick i Ted Bundys liv.

Däremot värjer jag mig mot den något tondöva gestaltningen av seriemördaren i dokumentärserien. Berlinger faller för den personkult och stjärnstatus som omgav (och fortfarande omger) Bundy.

Skildringen av seriemördaren är stundtals så entusiastisk att det blir osmakligt och Bundy själv, linslus som han var, skulle säkerligen ha älskat rampljuset Berlinger ger honom.

Lily Collins i rollen som Liz. Foto: Netflix

Dokumentärserien är på gränsen till att vara för plastig och ytlig, där man i mitt tycke gör ett alldeles för tamt porträtt av en man som mördade och våldtog över 30 offer på de mest fasansfulla sätt. Men offren hamnar som vanligt i periferin och ägnas lite uppmärksamhet - med undantag från den kvinna som faktiskt kom undan.

I långfilmen har Berlinger förvisso haft den goda smaken att inte frossa i Bundys våldshandlingar, de finns bara med i bakgrunden, men annars har filmen samma problem som dokumentären.

Utgångspunkten är förvisso en annan, att följa Bundy genom Liz ögon, men Berlinger tappar snart den tråden och Liz förpassas, precis som offren, till periferin. Karaktären tjänar egentligen inget syfte efter filmens första akt.

Ett stort misstag från Berlingers sida är att hektiskt hoppa mellan då- och nutid, istället för att mjukstarta med fokus på Liz och Bundys relation. Varför Liz har så svårt att släppa taget om Bundy, även när han sitter häktad för sina brott, förstår man inte. Det beror helt och hållet på att Berlinger aldrig etablerar deras relation i detalj.

Berlingers tanke är ju att få åskådarna att förstå att Bundy hade två sidor, en som älskvärd pojkvän och bonuspappa, en som seriemördare. Av hans mjuka sida, den sida som Liz känner till, får åskådarna inte se mycket av. Vi får bara några smulor slängda till oss och de är alldeles för få för att räcka till en hel kaka.

Joe Berlinger missar ett utmärkt tillfälle att göra en unik film om seriemördare, sedd ur de anhörigas ögon. Istället för att ta vara på det slarvar Berlinger med perspektivet. Kvar blir en ganska medioker seriemördarrulle enligt klassiskt manér.

Kaya Scodelario spelar Carole Anne Boone, Bundys vän som som var övertygad om hans oskuld och som också fick en dotter med seriemördaren. Foto: Netflix

Filmen hade också tjänat på en mer strukturerad och stram klippning. Med sina 110 minuter känns den alldeles får lång och Berlinger håller varken spänning eller intresse vid liv så länge. 

Här tror jag faktiskt att hans bakgrund som dokumentärfilmare ligger honom lite i fatet. Han vill för mycket. Resultatet blir en rörig rulle som aldrig lyfter.

Stort beröm måste jag dock ge Zac Efron i huvudrollen. Inte bara är han ruskigt porträttlik utan lyckas även gestalta den farligt charmanta utstrålning som Bundy strödde sig med. 

Efron kanaliserar en otäck karisma som får åskådaren att förstå varför Bundy kunde förföra både sina offer, allmänheten och media; han var till utseende och sätt så normal och tilldragande att folk hade svårt att föreställa sig att han någonsin skulle kunna utgöra någon fara. Efrons manipulativa porträttering kryper under skinnet på publiken.

Extremely Wicked, Shockingly Evil and Vile går an, det är inget snack om saken, men filmen saknar udd. Zac Efron är den stora behållningen och det är mycket tack vare honom som filmen blir någorlunda sevärd.

Men kontentan blir ändå att det finns andra filmer om seriemördare som är så mycket bättre, till exempel John McNaughtons fantastiska och mycket ruskiga Henry - Portrait of a serial killer (1986) med en mästerlig Michael Rooker i huvudrollen, Jonathan Demmes ikoniska The Silence of the Lambs (1991), lågmälda och aviga My Friend Dahmer (2017) av Marc Meyers eller Netflix egen briljanta serie om FBI-agenterna som utvecklade teorin om profilering och seriemördarna som utgjorde grunden i forskningen, Mindhunter (2017-).