Reflektioner över filmåret 2017

Så var 2017 över och det nya året har redan hunnit fylla åtta dagar, i alla fall när detta skrivs. Jag brukar i början av ett nytt år alltid ta några ögonblick att reflektera över det år som gått i graven; en aktivitet som inte bara rör privatlivet utan även det gångna filmåret - vad vilade jag egentligen ögonen på och vad tyckte jag om det jag såg?

Så här i efterhand anser jag 2017 vara ett riktigt tråkigt filmår, fyllt av gammal skåpmat på repeat. För egen del hade jag svårt att framkalla någon slags entusiasm för det mesta i filmväg och jag kan tragiskt nog räkna alla mina biobesök på en hand.

Dels beror det på att mina andra arbetsuppgifter har varit prioriterade och att jag inte längre har lika mycket tid att avsätta till recensioner, dels på att det faktiskt varit ytterst få filmer jag har velat sett på bio. Trist men sant.

När det gäller svensk film får jag nästan skämmas, jag har faktiskt inte sett en enda svensk produktion, överhuvudtaget. Visst söker jag upp och läser om nya svenska filmer, för att ha koll på klimatet, men jag har inte känt något sug efter att faktiskt se någon av dem. 

Jag tycker att den svenska filmproduktionen har stått still ett tag nu. Varje år ser nästan likadant ut: man släpper några tunga draman, några experimentella smala filmer och några publikfriande komedier. Att Solsidan korades till den mest sedda svenska filmen under 2017 kom inte som någon överraskning.

Men här sitter jag fortfarande och väntar på att Sverige ska hinna ikapp sina nordiska grannländer. De som sedan flera år tillbaka satsat stenhårt på internationellt gångbar genrefilm. Nyheten att det faktiskt går att göra bra genrefilm tycks ha gått Svenska Filminstitutet helt förbi. 

Min förhoppning är att fler ska få chansen att göra svensk film: debutanter, erfarna filmare, unga som gamla, män och kvinnor. Att man har modet att satsa på nya kort. Att man törs producera action, skräck, sci-fi och allt däremellan. Att man vågar införa lite fart och fläkt.

Kanske kan den japanska filmindustrin och deras arbetssätt fungera som inspiration; där fördelar man ofta mindre summor pengar till flera regissörer så att många får en chans att pröva på långfilmsformatet. Oftast får man också göra precis vad man vill, vilket torde vara en filmares största dröm. Varje produktion måste inte ha 20 miljoner i ryggen, det går faktiskt att producera schyssta filmer för lite pengar!

Den internationella stora filmscenen har väl inte bjudit på några direkta överraskningar; superhjältarna regerar fortfarande biotoppen och emellanåt får de lite konkurrens i form av välspelade draman och några flåshurtiga komedier (ungefär som i Sverige alltså.)

”Spännande” är inte direkt ordet jag tänker på, snarare är det hela väldigt förutsägbart, men filmbolagen vill förstås tjäna pengar och då satsar man på säkra kort. Den som vill se något annorlunda får sålla ganska mycket bland utbudet.

Fast lite roligt är det i alla fall att de barnförbjudna skräckfilmerna har fått sig ett sving upp och att man faktiskt insett att alla filmer inte behöver vara till för, ja, alla åldrar.

Ingen kan väl ha missat att Det blev en stor succé och Jordan Peeles långfilmsdebut Get Out mottogs med öppna armar. Den senare har jag sett och gillade ganska mycket, även om jag tyckte den tappade lite mot slutet. 

Det har jag ännu inte lagt vantarna på men det kommer. Själva trailern tyckte jag var stämningsfull och förmedlade en obehaglig känsla men sen råkade jag se någon fånig meme där Bill Skarsgårds clown står och dansar till gamla slagdängor och då började jag gapskratta. Det är nu det enda jag ser framför mig när jag tänker på filmen.

Så lyder mina övergripande tankar om filmåret 2017 men jag ber er hålla i hatten - än har jag inte tyckt färdigt! Ni vill ju så klart veta vilka guldkornen respektive kolbitarna var, eller hur? Vilken tur då att jag i nästkommande inlägg luskar i just denna bit. Fortsättning följer!