Streamingtjänsterna dominerade

I min krönika om filmåret 2017 blickade jag tillbaka på tiden som gått och kunde konstatera att det varit ett ganska tråkigt sådant. Nu är det dags att syna filmåret 2017 inpå bara benknotorna, ty även om min entusiasmen inte låg på topp så har jag ändå avverkat en del filmer och serier. 

I detta ingick så klart en hel del äldre grejer, så för att göra det hela enklare, både för mig själv och er som läser, kommer jag enbart att rikta in mig på produktioner som släpptes under 2017.

Som jag skrev i föregående inlägg så är det superhjältarna som regerat på repertoaren och ännu tycks det inte finnas någon hejd på intresset. Marvel har filmer planerade för flera år framöver och DC försöker envist slå sig in på samma lukrativa marknad. 

Själv börjar jag bli ganska trött på att följa spandexklädda brottsbekämpare på bioduken men ändå har jag lyckats med bedriften att se två av dem på bio under 2017 och ett gäng andra på Netflix.

Hugh Jackman som Wolverine. Foto: Marvel Studios.

Det hela började med Logan i mars och att se den var en självklarhet för mig. Redan som liten blev jag förtjust i karaktären Wolverine och följde slaviskt den tecknade serien på tv. Hugh Jackmans porträtt av den adamantium-bepansrade mutanten har alltid känts klockren, även om de fristående filmerna sorgligt nog varit rätt kassa. 

Logan däremot är en annan historia. Äntligen fick vi se Wolverine i hans rätta element - det är våldsamt, blodigt och mörkt. Jag som alltid propagerat för att Captain America: The Winter Soldier är Marvels bästa produktion hittills fick kapitulera och kröna Logan till ny kung på tronen. 

James Mangolds film vinglar visserligen lite emellanåt men framstår ändå som en stark film med mycket tyngd och allvar i botten. Hugh Jackman bjuder på en fantastisk rollprestation och det fina slutet är så rörande att jag grinade som en tok i biostolen.

Kurt Russel gjorde entré Guardians of the Galaxy Vol. 2. Foto: Disney/Marvel Studios.

Lite skratt blev det istället när James Gunn släppte sin efterlängtade uppföljare till Guardians of the Galaxy Vol. 2. Det retrodoftande äventyret om det galnaste gäng hjältar galaxen kunnat uppbåda lockar åskådaren till några roliga timmar i biostolen.

Handlingen var sannerligen inte direkt omvälvande men James Gunn vet hur man underhåller en publik och ibland vill man ju bara ha lite avslappnat skoj, inte sant?

Streamingjätten Netflix satsar även de på superhjältar. Bäst hittills, i mitt tycke, har Daredevil varit även om han i år haft något av en paus (typ). Istället fick vi stifta bekantskap med Iron Fist, en serie som jag gav upp efter några avsnitt. 

Nej, jag skulle inte kalla den dålig men den fångade inte mitt intresse. Den lättsamma tonen skiljer sig ganska mycket från Daredevils och Jessica Jones mer mörka anslag och jag tycker att Finn Jones inte riktigt övertygade i rollen som kampsportande välgörare.

Därefter kom The Defenders, serien som samlar Daredevil, Jessica Jones, Iron Fist och Luke Cage i samma historia. I den var Sigourney Weaver bra som skurk och superhjältarna hade fin kemi men det kändes ändå som om något saknades. Jag är inte övertygad - åtminstone inte ännu. 

Frank Castle är ute efter hämnd. Foto: Netflix.

Allra mest exalterad var jag över The Punishers entré på Netflix. Ända sedan hämnaren Frank Castle dök upp i andra säsongen av Daredevil har jag varit sugen på att se mer.

Till en början var jag skeptisk till castingen av Jon Bernthal i huvudrollen men det gav snabbt med sig. Faktum är att jag så här i efterhand inte kan tänka mig någon annan i rollen.

The Punisher startar lite trevande och försiktigt men utvecklar sig snart till en rafflande konspirationsthriller kantad av våld. Jag ljuger nog inte när jag påstår att serien är Netflix blodigaste hittills. 

 Många beskriver faktiskt The Punisher som chockerande våldsam och ja, det finns en scen i slutet som gjorde att till och med jag, som den luttrade skräckfilmsveteran jag är, vred mig av obehag i soffan.

Jag kan dock köpa användandet av överdrivet våld eftersom jag anser att det är berättigat i historien. Bland det värsta jag vet är våld för våldets skull men här är det ankrat i så mycket tragedi, smärta och vansinne att jag kan förstå varför Frank Castles hämnd tar sig sådana fruktansvärda uttryck.

Deborah Ann Woll spelar samma karktär i The Punisher och Daredevil. Foto: Netflix.

Våldet till trots ter sig fortfarande Frank Castle som mänsklig och det är lätt att ta honom till sitt hjärta, tack vare ett manus med djup och Jon Bernthals rollgestaltning. Jag kan nästan inte med ord förklara hur jävla fantastisk han är som The Punisher.

I Bernthals händer är karaktären inte en papperstunn vigilante utan en komplex människa med grava samvetskval; vilsen, rädd och sorgesam bakom fasaden.

Om jag kunde skulle jag ge Jon Bernthal alla fina priser som går att få - det här är nämligen skådespeleri på allra högsta nivå.

The Punisher har seglat om Daredevil som min favorit och jag kan knappt bärga mig till nästa säsong!

Kit Harington som allas favorit Jon Snow. Foto: HBO.

När vi ändå är inne på streaming så kan jag konstatera att det är ofta där man hittar guldkornen. Kanske för att klimatet är så mycket mer vänliga mot upphovsmännen än den traditionella industrin.

Att göra tv eller film för en streamingtjänst innebär en ganska stor frihet för skaparna och man är inte lika styrd som vid traditionellt filmskapande. Streamingtjänsterna törs ta risker som de etablerade filmbolagen inte vågar göra och det resulterar ofta i ett mycket mer varierat och intressant utbud. 

Veteranen i sammanhanget, HBO, gör sig klara att avsluta sin jätteproduktion Game Of Thrones. Säsong 7 kändes dock märlkligt nog både utdragen och påskyndad på en och samma gång. Jag tyckte inte att något av avsnittet höjde sig till de kvaliteter som "Battle of the Bastards" (säsong 6, avsnitt 9) och "Hardhome" (säsong 5, avsnitt 8) tidigare uppvisat och jag är lite bekymrad över hur de egentligen ska knyta igen säcken. Jag får helt enkelt vänta och se.

Christopher Eccleston och Carrie Coon i The Leftovers. Foto: HBO.

Desto mer förtjust var jag i The Deuce, skapad av mannen bakom unisont hyllade The Wire (2002-2008), David Simon, tillsammans med deckarförfattaren George Pelecanos. Suverän karaktärsutveckling, ett fängslande ämne och fantastiska skådespelarprestationer höll mig fast under hela säsongen. Det ska bli spännande att se hur historien utvecklas framöver.

Och så var det förstås dags att knyta ihop säcken för The Leftovers med Justin Theroux i huvudrollen. Egensinnig, magisk, mörk och omskakande är orden som kommer till mig när jag ska försöka beskriva serien. Den liknar inte riktigt något annat och den mångfacetterade handlingen höll ända in i kaklet; slutet var precis så tillfredsställande som jag hade hoppats på.

Amazons American Gods. Foto: FreemantleMedia.

Amazons streamingtjänst är relativt ny, åtminstone i Sverige, och än så länge har jag bara hunnit doppa tårna i den. Egenproducerade serien American Gods kommer i en läcker förpackning och med många bra skådisar framför kameran, men är kanske något för abstrakt för att falla alla i smaken.

Särskilt många nya filmer på sin lista har Amazon inte än men det lär komma framöver. Däremot finns ett stort utbud av obskyra gamla skräck- och actionfilmer att se, vilket jag uppskattar; jag är ju ett hängivet fan av fulkultur. 

Jämfört med HBO anser jag att Amazons tjänst rullar på mycket bättre, utan enerverande avbrott och härdsmälta när alla försöker se något samtidigt. Bildkvaliten utmärker sig även den som snäppet vassare än konkurrenten - HBO borde verkligen se över och förbättra sin streamingtjänst om de inte vill bli omsprungna.

Från filmen Okja. Foto: Netflix.

Netflix pumpade ut originalmaterial under det forna året och fortsätter med det även i år - dryga 80 egenproducerade filmer väntas ha premiär under 2018. Nästan precis i årsskiftet släppte man sin störta filmproduktion hitills, Bright, med Will Smith framför kameran och David Ayer bakom den. En planerad uppföljare är redan i görningen trots sura recensioner. Själv tyckte jag att filmen gick att se och skulle klassa den som "helt okej."

Desto bättre var sydkoreanska regissören Joon-ho Bongs Okja, om kärleken mellan en flicka och hennes älskade husdjur, en supergris genetiskt framavlad av köttindustrin. Bong är en av mina personliga favoritregissörer och har tidigare släppt utmärkta rullar så som Memories of Murder (2003), The Host (2006), Mother (209) och Snowpiercer (2013). 

Okja är både gripande, sorglig, varm och rolig samtidigt som den fungerar som den leverar en rejäl känga till både köttindustrin och skojar med extrema veganaktivister. Historien är fartfylld och fängslande och det går snabbt att ta sig igenom filmen. Seo-hyun Ahn skiner i huvudrollen och Jake Gyllenhaal är otäck i rollen som djurexpert med mörka sidor.

David Fincher har producerat Mindhunter. Foto: Netflix.

Men det är genom sina serier som Netflix utmärkt sig mest. Glow, om kvinnliga wrestlare på 1980-talet, blandar humor och allvar på ett effektivt sätt. Friends from College bjöd på dråpliga situationer och många skratt. 

Ozark, med Jason Bateman i huvudrollen, var både spännande och intressant medan sjukt snygga Mindhunter bjöd på en läskig djupdykning i FBI:s profileringsmetoder för mördare och annat drägg. The Keepers var en rafflande dokumentärseroer om övergrepp och mord inom katolska kyrkan och The Punisher har jag ju redan talat mig varm om.

Ja, biobesök var det som sagt ont om under 2017. Förutom ovan nämnda superhjältefilmer gick jag bara iväg och såg Blade Runner 2049 och Star Wars: The Last Jedi. Den förra var en förstklassig bioupplevelse. Kanadensiske regissören Denis Villeneuve tycker jag bara blir bättre och bättre med varje film - det känns som om han ständigt utvecklas.

Ryan Gosling har huvudrollen i Blade Runner 2049. Foto: Alcon Entertainment.

Blade Runner 2049 är ett fantastiskt hantverk; Roger Deakins foto är så tjusigt att man tappar andan, det elektroniska soundtracker får hjärtat att fladdra och iscensättningen är som en framtidsvisionärs våta dröm. Och så får vi inte glömma skådespelarnas utmärkta insats!

Filmen blev visserligen något av en flopp, precis som Ridley Scotts Blade Runner från 1982, och det kan ju förstås kännas lite surt. Man kan fråga sig varför och svaret är ganska enkelt - Blade Runner 2049 är egentligen en väldigt smal film. Det är bara det att den kommer förpackad i en påkostad blockbuster-kostym. 

Filmen kräver sin åskådare och är ingen lättsmält actionrökare. Här måste man aktivt använda hjärnkapaciteten och det har ju inte alla lust med.

Och med det väljer jag att avsluta mina reflektioner över filmåret 2017. Nu väljer jag att istället rikta ögonen framåt och kommande upplevelser i biostolen och framför teven i soffan. Må 2018 bli ett rikt filmår!