Filmen visas på Bio Folkan måndag 9/11 kl. 14.00 och tisdag 10/11 kl. 19.00. Foto: Focus World. 

Papperstunn premiss

Gifta paret Alex (Morgan Freeman) och Ruth (Diane Keaton) har levt i samma lägenhet i 40 år. När parets älskade hund kräver dyr veterinärvård börjar de leta efter annat boende och låter brorsdottern, tillika mäklaren, Lily (Cynthia Nixon) värdera lägenheten. Paret börjar titta på bostadsannonser och genomgår samtidigt en känslofylld resa bland gamla minnen ...

Brittiske regissören Richard Loncraine debuterade redan i slutet av 1970-talet och har sedan dess samlat på sig ett gediget CV. Allra mest känd och hyllad är kanske hans filmatisering av William Shakespeares Richard III (1995), medan han på senare år har fört en ganska anonym tillvaro där Wimbledon (2004) respektive Firewall (2006) kanske är de filmer som den breda publiken känner igen bäst. 

Karriären har under åren rört sig från socialrealism och skräck till mer publikvänliga frierier och Fem trappor upp sällar sig tydligt till den senare kategorin med sin snälla och lite smöriga framtoning. En positiv punkt är att filmen tar till vara på den lite äldre publik som allt som ofast glöms bort i denna moderna filmålder fylld av glassiga specialeffekter och prepubertala dystopier. Det ser man inte alltför ofta. 

På ett sätt kan man säga att Loncraines senaste alster bär drag av hederlig gammal Disney-anda. Det vill säga, själva tonen är mer än tillrättalagd och förgylld av ett nostalgiskt skimmer.

Någon vidare substans bjuds man inte på då filmens premiss är märkligt andefattig, men själva ytan är snygg att se på och inte helt oangenäm. Är man beredd att koppla bort hjärnverksamheten och guppa runt på den digra floden av fogligt myspys så funkar det väl helt okej. 

Foto: Focus World.

På köpet får man ett nästintill obegripligt sidospår om en misstänkt terrorist och en jäkla massa scener där det rings och pratas i telefon. Det senare är ett av de tråkigaste inslagen man kan ha i en film och här blir det defintivt för mycket av den varan; det dröjer inte länge innan upprepningarna duggar tätt.  

Med i leken finns också en berättarröst som varken gör till eller från, utan som mest verkar finnas där för att det är sådant man förväntar sig av Morgon Freeman. Karln kan ju onekligen det här med narration, men det hade ju varit trevligt med ett mer konkret berättande istället för ett svävande svammel.

Fem trappor upp är välproducerad och rar att lägga ögonen på. Staden New York gör sig onekligen bra på film och visar sig här från sin bästa sida - det är inte för inte man känner ett behov av att boka en resa till den färgstarka metropolen. 

Diane Keaton och Morgon Freeman är båda säkra skådespelare och gör filmen en aning bättre än vad den egentligen är. Grundmaterialet är myckert magert och det hade inte direkt skadat om Loncraine lagt mer krut på att skapa djup istället för att vältra sig i nonsens. Fem trappor upp har således mer yta än innehåll, men kanske räcker det gott för somliga.