The Rider

Drama, USA, 2017

Regi: Chloé Zhao

Medverkande: Brady Jandreau, Mooney, Tim Jaundreau m.fl.

Längd: 104 minuter

Hjärtknipande drama på stäppen

Framgångsrika rodeo-ryttaren Brady Blackburn (Brady Jandreau) råkar ut för en olycka på hästryggen och får en kraftig skallskada på köpet. Oförmögen att göra det han älskar ställs han inför en svår identitetskris där han måste komma underfund sin nya verklighet och framtidens prövningar.

Jag ska erkänna att jag dömde hunden efter håren när jag först bläddrade förbi The Rider på Netflix. Omslaget, med bilden av en allvarlig cowboy huvud mot huvud med sin hästkompanjon, tyckte jag andades tv-film a la Hallmark och det är en genre jag brukar undvika.

Som tur var hade min partner-in-crime vad det gäller filmtittande snappat upp goda vitsord om The Rider och uppmanade mig, efter att själv ha sett den, att ge filmen en chans. Det ångrar jag inte att jag gjorde.

Chloé Zhao, som debuterade med Songs My Brothers Taught Me (2015), har skrivit och regisserat en utsökt liten indiepärla till film, influerad av 1970-talets amerikanska guldålder vad det gäller realism. Det är naket, ärligt och ack så vemodigt.

The Rider ger en fängslande inblick i hur det är att vara en man i hjärtat av Amerika, bunden till de öppna stäpperna, de kärva framtidsutsikterna och de strikta traditionerna.

Ett ställe där den bistra och tystlåtna cowboyen alltid varit, och fortfarande är, en roll vars fotspår man förväntas gå i som man. En roll som bär med sig ett betungande krav på att man alltid ska bita ihop och kavla upp ärmarna, hur ont det än må göra eller hur dåligt man än mår.

Det är ett främmande sätt att leva, åtminstone för en vanlig Svensson hemmahörande på Närkeslätten, men Zhao skildrar livsstilen på ett sådant varsamt och rörande vis att man som åskådare lämnar filmupplevelsen med en känsla av att man faktiskt lärt sig något nytt och med det kommer också förståelsen.

Nej, jag är ingen cowboy på South Dakotas stäpper, men jag får en stark känsla av hur det är att vara det. Nästan till den grad att jag kan känna smaken av åska på tungan och vinden i håret. Så intensiv är upplevelsen Zhao förmedlar. Det om något är ett tecken på att man har att göra med en skicklig filmskapare.

The Rider må till ytan handla om en krisande rodeo-ryttare men frågeställningarna som tas upp berör även människan i stort. Vad är vi utan våra drömmar? Vad händer när de dör ut? Vad finns det kvar att leva för då? Går det ens att hitta ett nytt syfte i livet?

Zhao får åskådaren att reflektera över sina egna drömmar, mål och val. Hon ställer dom jobbiga frågorna som vi kanske själva inte törs tänka på. Åskådaren kan skymta sin egen spegelbild i Bradys resa. En färd som både är sorglig och smärtsam, men inte utan hopp och värme.

Förutom att The Rider är vacker, både till yta och djup, så är den också skickligt uppbyggd och engagerande. Framförallt visar Zhao att hon har en fantastisk hand med skådespelare.

I princip alla roller gestaltas av amatörer. Brady Jandreau, som spelar huvudrollen, är även rodeo-ryttare och hästtränare på riktigt. Han har själv råkat ut för samma skallskada som den fiktiva Brady.

Bradys familj i filmen spelas av hans egen pappa och syster. Den handikappade vännen Lane porträtteras av verklighetens Lane Scott, en rodeo-ryttare som råkade ut för en riktigt otäck olycka på tjurryggen.

Zhao har samlat ihop en ensemble utan erfarenhet av skådespeleri och tillsammans skapar man en sprakande magi på filmduken. Allting blir så blottat, så genuint och närvarande.

Inte att förringa utbildade skådespelare, de är alla fantastiska på det de gör, men det pirrar lite extra i magen på mig när jag ser en oerfaren amatör ta sig an ett material med bravur.

Amatörer har oftast inga tekniker att falla tillbaka på, de bara dyker huvudstupa ner i utmaningen och genomlever manuset snarare än att spela ut det. Jag blir lika golvad varje gång det träffar rätt och går rakt genom rutan.

Brady Jandreaus prestation går rakt in i hjärtat. Det är lågmält och subtilt men så otroligt trovärdigt och rått. Som att lära känna en riktig människa snarare än en karaktär. Han bara är, till hundra procent, och det är en fröjd att titta på.

The Rider är en vemodig ritt genom ett kargt landskap, lika farligt som det är praktfullt, kantat av hinder men också av möjligheter. Chloé Zhaos film handlar lika mycket om mörker som den gör om ljus; om människans förmåga att hitta styrka och handlingskraft i även de svåraste av stunder. Och sättet Zhao berättar sin historia på är för jäkla fint.

Fotnot: Här näst väntar en megaproduktion för Zhao, något helt annorlunda än det hon gjort hittills - det är nämligen hon som regisserar Marvels kommande The Eternals. Själv kan jag inte bry mig mindre om superhjältar just nu, de har varit så många på senare år, men Zhaos inblandning gör mig nyfiken, det måste jag medge.