Showdown in Manila

Action, USA, 2016

Regi: Mark Dacascos

Medverkande: Casper Van Dien, Alexander Nevsky, Tia Carrere m.fl.

Längd: 86 min

Lat action utan sting

De två polarna Nick (Alexander Nevsky) och Charlie (Casper Van Dien) arbetar som idoga privatdeckare i Manila. När en mordutredning hamnar på deras bord leder den dem till en mystisk internationell terrorist som bara är känd under namnet The Wrath. Litar på polisen gör inte privatdeckarna utan istället bestämmer de sig för att, tillsammans med några gamla slagskämpar, ta itu med terroristen och hans underhuggare på egen hand.

Marc Dacascos torde vara ett bekant ansikte för de flesta. Eller, åtminstone för dem som gillar att kolla på B-action. Den skickliga kampsportaren slog igenom under tidigt 90-tal och har sedan dess varit med i ett åttiotal film- och tv-produktioner. Bland hans mest kända alster hittar man Crying Freeman (1995), Drive (1997), Vargarnas Pakt (2001) och nu senast, John Wick: Chapter 3 - Parabellum (2019).

Dacascos är numera en veteran i actiongenren och därtill en talangfull sådan - det råder inga tvivel om att han är en skicklig kampsportare. När han så gör sin debut som långfilmsregissör med Showdown in Manila ser det onekligen bra ut på papperet. Vad torde gå fel med en sådan rutinerad räv bakom kameran?

Svaret är: det mesta, faktiskt.

Dessvärre är Dacascos oförmögen att omvandla sin talang framför kameran till något användbart i rollen som regissör. Showdown in Manila (som för övrigt borde byta namn, för någon riktig showdown ser man aldrig röken av) är lika sömnig som den är tunn. Handlingen har vi förstås tagit del av förut, i varenda B-action sedan tidernas begynnelse, men den hade faktiskt kunnat funka något så när i skickligare händer, om man skurit ner på de mest löjeväckande delarna.

Det är bara det att det övergripande hantverket är så sjaskigt och taskigt genomfört. Många dåliga beslut resulterar i en kalkon så torftig att den inte ens är underhållande. Med andra ord: det är inte så dåligt att det blir bra - det är bara rakt igenom ruttet.

Framförallt är det snudd på chockerande att en sådan bra kampsportare som Dacascos helt saknar förmågan att förmedla lite rafflande action. Istället serveras vi märkligt stela och stillastående slagsmål, utan vare sig inlevelse eller fräs.

Man blir nästan lite ledsen i ögat när Dacascos slänger in legendariska rumpsparkare så som Cynthia Rothrock, Olivier Gruner och Don ”The Dragon” Wilson i handlingen, och sedan helt misslyckas med att återuppliva de gamla actionhjältarna.

Man kan tänka sig att Dacascos är ute efter ett att ge åskådarna en dos episk nostalgi, likt den som uppstod när actiongubbarna i The Expendables (2010) drabbade samman, men här blir det snarare plågsamt uppenbart att de forna slagskämparna har lämnat sina glansdagar bakom sig. Särskilt Don Wilson ser så fragil ut att jag på riktigt oroade mig över att han skulle bryta höften varje gång han måttade en spark.

Inte blir Showdown in Manila bättre av de två huvudrollsinnehavarna. Alexander Nevsky, som för övrigt varit med och påtat i manuset, har lika mycket charm och utstrålning som en blank skosula. Varje replik levereras med noll entusiasm och samma monotona röstläge. Nevksy är inte heller någon kampsportare och har därmed inga roliga moves att komma med, vilket annars kanske kunde ha piffat till prestationen. Och Casper Van Dien … han gör det han vanligtvis brukar göra; vad det än är så kan man inte kalla det för bra skådespeleri.

Släng därefter in en generande dos dammig ”humor”, usla repliker, billiga kulisser, ett taskigt soundtrack, intetsägande kameraarbete och alldeles för få actionsekvenser och du har en riktig otäck häxbrygd till drink i handen; en sådan drink som garanterat kommer leda till ångest och skamkänslor dagen efter.

Nej, Showdown in Manila lämnar inget sug efter fler rullar med Mark Dacascos i regissörsstolen. Snarare tvärtom. Jag är ganska säker på att jag aldrig mer vill se honom i rollen som regissör. Det finns ingenting försonande i denna långsfilmsdebut. Faktum är att min filmpartner höjde på ögonbrynen och ifrågasatte varför jag ens bemödade mig med att skriva en recension.

Jo, det ska jag svara på. Därför att jag helt enkelt kände mig tvungen att varna eventuella intressenter; snälla, lägg din dyrbara tid på något annat. Jag själv gråter fortfarande över mina förlorade 90 minuter.