Joey King spelar en av huvudrollerna i Slender Man. Filmen finns att köpa på svensk dvd- och bluray samt finns att se via streamingtjänsten Viaplay. Foto: Universal/Sony

Slender Man
Skräck, USA, 2018
Regi: Sylvain White
Medverkande: Joey King, Julia Goldani Telles, Jaz Sinclair m.fl.
Distributör: Universal (Sony)
Längd: 93 minuter

En sömnig historia

Ett gäng tonårsflickor är nyfikna på den internetbaserade myten om läskiga Slender Man och bestämmer sig för att testa att påkalla hans uppmärksamhet. När en av flickorna sedan försvinner under mystiska omständigheter och de resterande vännerna drabbas av övernaturliga fenomen börjar de tro att den onda figuren faktiskt finns på riktigt …

Slender Man är baserad på den moderna myten med samma namn, påhittad av Eric ”Victor Surge” Knudsen under år 2009. Den magra och onaturligt långa figuren, med sitt formlösa vita ansikte och sin svarta kostym, förekommer i en rad olika fiktiva historier och har även utgjort grunden till en del spel.

Myten om Slender Man är en så kallad creepypasta, det vill säga en del av den alltjämt växande samlingen av internetbaserade myter, en slags modern variant av gamla goda folksägner, legender och vidskepligheter. 

Historierna, eller bilderna, är ofta korta och ämnade att skrämma läsaren. De kopieras och klistras in på olika forum. Användare kan själva hitta på historier eller spinna vidare på redan existerande sådana.

Se upp i skogen! Slender Man är ute efter dig. Foto: Universal/Sony

Vi som som växte upp innan datorernas och internats stora genombrott läste med all säkerhet Bengt af Klintbergs ”Råttan i pizzan” (1986) med skräckblandad förtjusning och ännu längre tillbaka i tiden samlades man runt eldstaden för att utbyta otäcka historier sinsemellan. Creepypastas ikläder sig istället en modern kostym, anpassad efter vår digitala guldålder.

Själv har jag aldrig riktigt fallit för creepypastas. Jag är väl för gammal för att förstå hypen. Ofta tycker jag historierna är bleka, barnsliga och dåligt skrivna. Med vissa undantag, förstås. 

Slender Man tillhör inte favoriterna; jag tycker helt enkelt inte att han är särskilt läskig. Varför jag då valde att se en skräckfilm baserad på karaktären kan man ifrågasätta. Kanske finns det en masochistisk del av mig som gillar att utsätta sig för plågor.

Sylvain Whites film är inte ruskig på något vis, bara oändligt tråkig och långsam. I grund och botten är det en kortfilm som man dragit ut till en långfilm. David Birkes, som otroligt nog skrev den fantastiska Elle (2016), manus är så urbota fattigt att man dånar. Och nog för att skräckfilmer kanske inte är kända för att alltid innehålla lysande dialog men här är den faktiskt snudd på imbecill. 

Jag skojar inte när jag säger att det inte händer ett jota. Större delen av filmen går bara karaktärerna runt och stirrar ut i tomma luften eller på varandra. Jag ångrar nästan att jag inte räknade samman den tid där det faktiskt händer något. Jag kan lova att inte rör sig om många minuter. Resterande delar av filmen är bara dåligt ljussatt dötid.

Slender Man håller till på nätet. Foto: Universal/Sony

White gör också det stora misstaget att visa för mycket av Slender Man själv, som om han helt missat att det är läskigare ju mindre man ser av monstret. Då lämnar man det åt publikens fantasi och vad den frammanar brukar vara så mycket mer skrämmande än det man faktiskt ser på bioduken.

Istället hoppar Slender Man ut som gubben i lådan här och där. Alltid ackompanjerad av usla digitala specialeffekter. Han ser mest tokig och rolig ut, vilket knappast kan ha varit syftet med honom.

Vem som egentligen blir skraj för det här har jag svårt att förstå. Filmen har 15-års gräns men de flesta tonåringar i den åldern är redan ganska luttrade och kommer säkerligen somna framför teven. Vi erfarna skräckfilmsrävar har definitivt inget att hämta i rullen. Jag blev bara förbannad och ville slå knytnäven i skärmen.

Slender Man är dåligt skriven, långtråkig, billig och identitetslös. Och framför allt: inte ett dugg skrämmande. Det märks att White inspirerats av den amerikanska re-maken av The Ring (2002) men det hjälper föga att lyfta den här torftiga historien.

Vill du bli rädd på riktigt, kolla istället på dokumentären Beware the Slenderman (2016) av Irene Taylor Brodsky, om två tolvåriga tjejer som högg ner en av sina vänner med kniv för att de trodde Slender Man fanns på riktigt.