Filmen finns på svensk dvd sedan 2015-02-16. Foto: Dark Sky Films.

Starry Eyes
Skräck, USA/Belgien, 2014
Distributör: Njutafilms
Regi: Kevin Kolsch, Dennis Widmyer
Medverkande: Alex Essoe, Amanda Fuller, Noah Segan m.fl.
Längd: 98 minuter

Krypande skräck

Sarah (Alex Essoe) vantrivs med sitt jobb som servitris på en sjaskig restaurang och drömmer om att slå igenom som skådespelerska. När hon får chansen att provspela för en huvudroll i en stor produktion ger hon järnet, men det visar sig snart att jobbet kräver mer än vad hon kanske tänkt sig ...

Starry Eyes är en snyggt iscensatt body horror-film vars tema om bekräftelsebehov bland dagens unga människor slår an en särskild nerv. I ett klimat där var och varannan drömmer 15 minuters kändisskap ställer sig Kevin Kolsch och Dennis Widmyer frågan om hur långt man är beredd att gå: Vilka gränser är man villig att kliva över? Exakt vad kan man tänka sig att offra?

Kvinnokroppen som en form av betalningsmedel hamnar bitvis i centrum. Alex tvångsmässiga självskadebeteende och internaliserade hat utgör en annan viktig del och vittnar om vad som komma skall; vilka handlingar hon är redo att ta till för att infria sin stora dröm.

Filmbranschen i Hollywood skildras med ett satiriskt öga och regissörerna blottar allt det fula som kan tänkas dölja sig bakom välpolerade ytor. Falska vänner som inte drar sig för att sticka en kniv i ryggen på någon annan. Hur människor utnyttjas och pressas till det yttersta. Vad innehavarna av makten kan göra mot andra; vilka friheter de tar sig.

I Kolsch och Widmyers ögon är branschen en väloljad maskin som tuggar sönder och spottar ut individer på löpande band. Eliten består av samling kusliga sektmedlemmar som inte drar sig för att sälja både det ena och andra i utbyte mot rikedomar och kändisskap. Punkten må vara skruvad till det yttersta, men helt fel ute är regissörerna sannerligen inte. Det är liksom inte för inte att man kommer att tänka på scientologerna …

Att slå sig fram i Hollywood är inte lätt. Foto: Dark Sky Films.

Starry Eyes anslag är surrealistiskt och retro-inspirerat. Skräcken kommer långsamt krypande. Paralleller kan dras till David Cronenbergs och David Lynchs verk, så väl som till giallos och den tyska folksagan om Faust. Filmen delar också ett visst DNA med den tidigare utkomna Contracted (2013) som kränger en liknande historia, även om det övergripande temat där har en annan skruv.

Kolsch och Widmeyer bygger långsamt upp stämningen och finner ett tempo som inte är helt olikt det som präglade många äldre skräckfilmsproduktioner; här kan man inte räkna med vare sig hysterisk fart eller överaggressiv klippning. Möjligtvis går det lite väl långsamt emellanåt och filmer haltar ibland till. Somliga åskådare kommer säkert att bli otåliga, men ger man sig till tåls så belönas man i ett senare skede.

Någonstans i mitten av filmens narrativ vänder det hela och blir riktigt fängslande. Sarahs mentala och kroppsliga förfall blottas plågsamt. Själva skräcken blir allt mer påtaglig och äckelfaktorerna går från noll till hundra. Under ytan finns en fräsande vrede som man anar kommer resultera i något katastrofalt. Våldet som följer i dess fotspår är både brutalt och otäckt.

Det tekniska arbetet är fint. Fotot är stiligt på ett abstrakt sätt och känns bitvis som ett eget väsen. Den välskrivna musiken kryddas med läckra retro-synthar och pulserande elektronika. De praktiska specialeffekterna är skickligt frammejslade.

Alex Essoe fångar oskuldsfullhet och förfall på en och samma gång. I början svajar det lite men ju längre in man kommer i berättelsen, desto mer engagerande blir hon att följa. I takt med att karaktären förtvinar och ruttnar sönder, desto mer intensiv och intressant framstår Essoe i sitt skådespeleri. Till sin hjälp har hon ett gäng stabila birollsinnehavare som också de är med och lyfter filmens kärna.

Starry Eyes är en intressant film med ett fängslande tema. Kolscher och Widmeyer levererar en stadig produktion som framförallt växer ju närmare slutet man kommer. Helt övertygad om deras storhet blir man kanske inte, ty liksom Hollywood självt är det i slutändan mer yta än djup som erbjuds. Men klart står det i alla fall att duon bär på en hel del potential och det i sig lovar ju gott inför framtida projekt.