Foto: Soapbox Films

Soutbound
Skräck/Thriller, USA, 2015
Regi: Roxanne Benjamin, David Bruckner, Patrick Horvath, Radio Silence
Medverkande: Kristina Pesic, Chad Villella, Matt Bettinelli-Olpin m.fl.
Längd: 89 minuter

Bjuder på skön stämning

Längs en öde motorväg i den torra amerikanska öknen färdas en rad olika individer; två män försöker fly sitt förflutna, ett band är på väg till sin nästa spelning, en man kämpar för att ta sig hem, en bror letar efter sin försvunna syster och en familj på semester. I den mörka natten ställs de alla öga mot öga med sina värsta mardrömmar och hemligheter. Kommer de att överleva?

Ni minns kanske att samlingsfilm fick sig ett uppsving för några år sen? Då när V/H/S (2012) släpptes lös på marknaden och alla plötsligt blev sugna på att samla ihop ett gäng kortfilmer innanför ett övergripande ramverk.

Den stora upphetsningen över genren har förvisso lagt sig men med jämna mellanrum stöter man åter på en avyngling, även om det så kan ta den några år att hitta ut till publiken. Southbound är en av dem.

Bakom detta djävulska hopkok hittar vi fyra olika regissörer varav alla utom Patrick Horvath har någon form av koppling till just ovan nämnda V/H/S. Man kan alltså förmoda att det speciella formatet föll dem i smaken.

Min erfarenhet av samlingsfilm är väl inte direkt den bästa. Många gånger har man kämpat för att få ihop en sammanhållande helhet och därtill brukar de olika segmenten, beroende på vem som gjort dem, variera gravt i kvalitet. Jag erkänner därför att mina förväntningar inte var på topp.

Därför kan jag glädjande meddela att Southbound blev en ganska positiv filmupplevelse. Nej, det är inte en och en halvtimma ren cineastisk njutning vi snackar om, men filmen är tillräckligt bra för att hålla uppe åskådarens intresse under hela speltiden.

Foto: Soapbox Films

Det som Southbound lyckas med, till skillnad från många av sina jämlikar, är att ramverket fungerar tillfredsställande. Här har man arbetat med att bygga upp ett universum där alla berättelser verkligen hänger ihop och för det ska man ha beröm.

I och med att man omsorgsfullt bygger upp denna egna värld genon handlingens gång blir det som åskådare mycket lättare, och roligare, att knyta samman alla trådar. Historierna glider nästan omärkbart in och ut ur varandra vilket skapar en harmonisk samexistens. Med andra ord: jag köper förutsättningar för det man vill berätta för mig.

Ytterligare ett plus får filmen för det anslag man tagit sig an och som håller hela vägen. Allt må se lugnt och stilla ut vid en första blick men under ytan bubblar ondskan likt en ilsket spottande häxkittel. Det här är inte ett ställe man vill stanna länge på. Stämningen är skön på ett lurigt vis, lite så där med glimten i ögat, och det lockat till att fortsätta titta.

Precis som vanligt är det några av de korta berättelserna som står ut mer än vanligt men helheten är ändå ovanligt jämn. Det rör sig om ganska små marginaler och det är faktiskt inget jag stör mig på under filmens gång. Inte en enda gång känner jag för att sträcka mig efter fjärrkontrollen och spola. Det måste väl ändå vara en vinst?

Ekonomin bakom Southbound har inte varit så fet och det syns emellanåt, men med lite välvilja kan man tycka att det faktiskt passar själva historian. Det blir liksom lite smutsigare, lite mer charmerande och rått.

Arbetet bakom och framför kameran är habilt. Man vet vad man gör och vilken slags film man är ute efter. Allt rullar på i lagom takt. Inget särskilt sticker i ögat. Kunde det ha varit bättre? Ja, det kan det ju alltid vara. Men, det här duger faktiskt också ganska bra, när humöret är gott och sinnet vill se något enkelt och rakt.

Foto: Soapbox Films