Filmen finns på svensk dvd. Foto: Grindhouse Pictures.

Sensoria
Thriller/skräck, Sverige, 2015
Distributör: Njutafilms
Regi: Christian Hallman
Medverkande: Lanna Ohlsson, Norah Andersen, Alida Morberg m.fl.
Längd: 81 min

Full av klyschor

Efter att gått igenom en stor livskris är den sköra Carolin (Lanna Ohlsson) ute efter att börja om på nytt. Flyttlasset går till en ny lägenhet och Carolin försöker göra sig hemmastadd i den obekanta miljön, komplett med ett gäng udda grannar. Det dröjer inte länge innan det börjar gå upp för den nya hyresgästen att inte allt är som det verkar i lägenhetskomplexet …

Jag brukar med jämna mellanrum tjata om att svensk filmindustri behöver satsa mer på bra genrefilm. Marknaden svämmar över av smala draman men det är de få publikfriande kioskvältarna som förväntas dra in alla stålar som slukats av maskineriet. 

De nordiska grannländerna har i flera år engagerat sig i att få ut kvalitativ och internationellt gångbar genrefilm medan Svenska Filminstitutet tycks ha varit fortsatt tveksamma till dylika utsvävningar; fortfarande får man känslan av att filmsverige rynkar på näsan åt projekt som önskar vara någonting annat än tunga dramer eller experimentell art house. 

Varje gång en genrefilm lyckas böka sig in i den strama repertoaren känner jag en våg av glädje svepa förbi och förhoppningarna stegras i kroppen: kanske är just den filmen tillräckligt framgångsrik för att industrin ska få upp ögonen och våga satsa mer på skräck, action eller allt det som finns däremellan.

Dessvärre verkar stark svensk genrefilm vara lika mytisk som en enhörning: att hitta ett exemplar är förbenat svårt. Christian Hallmans Sensoria är inte direkt något undantag och sällar sig snabbt till högen av mediokra genrefilmsproduktioner. 

Som vanligt applåderar jag ambitionen bakom filmer som denna och Sensoria bjuder i alla fall på några ljusglimtar. Till att börja med ser det hela ganska bra ut. Filmen har förvisso haft en stram budget men tekniken man använt sig av funkar fint: fotot är snyggare än i många liknande alster och det märks att det ligger en hel del arbete bakom det. Den skrala scenografin går också i lås sett till den berättelse som filmen vill förmedla. 

Lanna Olsson utgör en sympatisk huvudrollsinnehavare och står för en stabil insats när det gäller skådespelet. Naturlig och avslappnad framför kameran är också Alida Morberg (ja, Per Morbergs dotter), faktiskt så till den grad att det hade varit önskvärt att se mer utav henne i filmen. 

Foto: Grindhouse Pictures.

Senorias största problem är att berättelsen inte är tillräcklig för att fylla en långfilm. Det finns en intressant grund där, men den utvecklas liksom aldrig till något särskilt. Upprepningarna är många och klyschorna så frekvent förekommande att man ständigt snubblar över dem. 

Huvudpersonen kommer man inte inpå livet. En mystisk granne fyller ingen annan funktion än att framstå som just mystisk. Utlagda trådar knyts aldrig ihop och blir istället hängande lösa i luften. Skalar man dessutom bort alla återkommande kameraåkningar som filmteamet lagt ner sådan energi på har man en snöpligt kort film i sin hand. 

Som min bisittare under Sensoria påpekade när eftertexterna började rulla: ”Det är märkligt hur folk som utger sig för att vara genrefantaster inte kan göra genrefilm.” Många gånger är det precis så och det är svårt att förstå varför. Som inbiten genrefan bör du kunna plocka isär alla beståndsdelar, analysera deras brister och istället skapa någonting nytt och fräscht. Nej, det är inte en lätt uppgift men det går om man anstränger sig hårt.

Hallman sätter istället fötterna i alla genrefällor som går att trampa i. Resultatet är en utomordentligt trist skräckfilm som hela tiden kämpar i motvind. Filmer av detta slag har man sett många gånger om och det är ytterst vanskligt att jobba upp något intresse för det som skildras (alla passningar till Roman Polanski, Stanley Kubrick och Brian De Palma till trots).

Sensoria lär inte få den svenska filmindustrin att börja spotta ur sig genrefilm, men jag skulle ändå vilja påstå att det är bra att filmer som denna fortsätter att göras. Att den visats på en handfull festivaler utomlands påvisar att det trots allt finns ett intresse för svensk genrefilm och att man inte bör ge upp hoppet. Någon gång borde väl det budskapet även nå fram till Svenska Filminstitutet …