Filmen finns tillgänglig på svensk dvd och blu-ray.

Sauls Son
Drama, Ungern, 2015
Regi: László Nemes
Medverkande: Géza Röhrig, Levente Molnár, Urs Rechn m.fl.
Längd: 103 minuter

En av förra årets bästa filmer

Året är 1944. Saul Auslander (Géza Röhrig) tillhör Sonderkommando i Auschwitz, en grupp judiska fångar som har till uppgift att fösa in sina medmänniskor till gasning och sen göra sig av med liken. När Saul tror sig hitta sin son bland de döda gör han allt för att få tag i en rabbi som kan ge hans barn en värdig begravning.

Unge regissören László Nemes långfilmsdebut tar sig an en hjärtskärande berättelse om det som pågick under Förintelsens och levererar en fruktansvärt stark filmupplevelse, mycket välförtjänt alla de priser som den mottagit, bland annat för bästa utländska film på Oscarsgalan.

Med säker hand för Nemes åskådaren genom den levande mardröm som utspelade sig innanför fånglägrens grindar. Där förbränningsugnarna var igång dygnet runt och där icke ont anande människor, barn, kvinnor och män i alla åldrar, lockades in i gaskamrarna med löften om att få tvätta sig rena och få sig ett välbehövligt mål mat. Istället mötte de döden, nakna och utlämnade, klättrande på varandra i desperata försök att ta sig ut.

Nemes skildrar det hela på ett dokumentärt och klaustrofobiskt sätt. Kameran hänger envist fast vid huvudpersonen Saul, alldeles nära, och visar den fasansfulla verkligheten ur hans perspektiv. De hemskheter som pågår skymtar hela tiden i hans periferi; döda kroppar som lastas på hög, blod som rinner över golvet, fångar som avrättas med hjälp av vapen när gaskamrarnas kapacitet är uppnådd … 

Det intima fotot tillsammans med den väl genomarbetade ljuddesignen framkallar för åskådaren en känsla av att verkligen vara där, mitt i det helvete som pågår. Ångestskriken ekar i öronen. Gråten från de som väntar på att dö tränger innanför skinnet. I näsborrarna kan man känna lukten av svett, smuts och bränt kött. Övermaktens saliv stänker nästan åskådaren i ansiktet när de vrålar ut sina order.  

I den slutgiltiga lösningen, så som nazisterna kom att döpa folkmordet på judarna till, finns inga spår av mänsklighet. Bara död och elände, tårar och tandagnisslan. Det är Nemes mycket väl medveten om. Det betyder dock inte att Sauls Son för den delen saknar värme. 

Alla grymma handlingar till trots så är det Sauls kärlek till sonen som brinner starkast. Hans ihärdiga mission att ge sitt barn en värdig begravning påvisar att det trots allt finns medmänsklighet kvar där det egentligen inte borde finnas någon. 

Hans kamp för värdighet på en plats där värdigheten för längesedan gått sönder är hans sätt att protestera mot det som pågår, hans sätt att komma i kontakt med sin egen mänsklighet och empati, den som han kanske trodde var borta för all framtid.

Géza Röhrig gör ett fenomenalt arbete i sin gestaltning av Saul. Hans repliker är fåordiga och inte särskilt frekvent förekommande, men Röhrigs expressiva ansikte säger allt och lite mer. Hans rollprestation går genom rutan och dröjer sig länge kvar i åskådarens medvetande.

Med Sauls Son levererar László Nemes en av fjolårets absolut bästa filmer. Det är en historia som träffar åskådaren rakt i mellangärdet och som envist hakar sig fast - det här glömmer man inte första taget. 

Nemes film är inte bara en stark upplevelse utan också en viktig påminnelse om att vi inte får glömma vad som händer när man ställer människor ur olika grupper mot varandra. Det är ju meningen att vi ska lära av våra misstag, inte upprepa dem om igen …