Filmen finns tillgänglig på svensk dvd och vod. Foto: Drafthouse Films. 

Pieta
Drama, Sydkorea, 2012
Distributör: Njutafilms
Regi: Kim Ki-duk    
Medverkande: Jo Min-soo, Lee Jung-Jin, Woo King-Hon m.fl.
Längd: 104 minuter

Nattsvart urladdning 

Indrivaren Kang-do (Lee Jung-Jin) lever ett tufft liv i en av Sydkoreas stora städer. En dag kommer en den mystiska Mi-Son (Jo Min-soo) in i hans liv och påstår sig vara hans mamma. Till en början är Kang-do avvisande men ju längre tid som förflyter desto mer nära kommer han Mi-Son. Han beslutar sig för att lägga sitt yrke som indrivare bakom sig och ser fram emot att börja ett nytt liv, men hans planer blir omkullkastade då Mi-Son plötsligt blir kidnappad ...

Att kalla sydkoreanske Kim Ki-duk för skoningslös är snudd på underdrift. Sällan har man stött på en regissör som så oförsonligt och hårdhänt gräver runt i öppna sår. Hans karriär har sedan urpsrunget kantats av kontroversiella alster som varit svåra att ta sig igenom; att titta på en film av Ki-duk är inte direkt njutningsfullt utan kan snarast liknas vid att bli överkörd av en bulldozer.

Pieta är inget undantag. Ki-duk frossar i ensamhet, övergrepp och ilska. Karaktärernas lidande tar stor plats och regissören utforskar elakt varje aspekt av den. På sätt och vis kan man se paralleller till den subgenre inom skräckfilmen som kallas "torture porn", även om Ki-duk här balanserar speltiden mellan lika delar fysisk som själslig prygel. 

Att utmåla Ki-duk som enbart en sensationens man vore dock att förringa hans konstnärskap, ty bakom allt det provokativa finns en djupare kontext. I Pieta utgörs den av en frätande samhällskritik som skildrar ett Sydkorea långt från glassiga kvarter och välbetalda jobb.

I denna berättelse blottas de systemfel som gör det möjligt för samvetslösa lånehajar att uttnyttja småföretagares utsatthet. Priset på tjänsterna företagarna tillhandahåller gör det omöjligt att överleva och man lockas att låna snabba pengar för att klara av vardagen, ett tilltag som lämnar människor utfattiga och så småningom också invalidiserade: offren mister en lem eller två och lånehajarnas skyhöga ränta drivs sedan in med hjälp av de försäkringspengar som betalas ut. 

Foto: Drafthouse Films. 

Ki-duk är fly förbannad och vreden han gör uttryck för växer lavinartat under filmens gång till dess att man nästan kan sträcka ut händerna och ta på den. Att regissören inte varit särskilt populär på hemmaplan kan man förstå, för det är en extremt osmickrande bild av det Sydkoreanska samhället han prånglar ut där hela landet kokar över av allehanda orättvisor, våldsamheter och perversioner.

Pieta är gjord med liten budget och fotad med systemkamera, men det är inget man märker av. Allt är otroligt proffsigt genomfört och Ki-duk visar att det inte är tekniken som gör filmen: har man en tillräckligt bra historia att berätta så fastnar publiken oavsett. 

Lee Jung-Jin och Jo Min-soo ställs inför tuffa utmaningar i sina roller som de trasiga huvudpersonerna men klarar biffen. Deras prestationer är framför kameran är totalt utlämnande och de båda skådespelarna visar prov på ett starkt brinnande engagemang för konsten. Varje förvriden sitution och känsla avhandlas exemplariskt och fram växer två karaktärer som känns mänskliga, sina groteska drag till trots.  

Pieta är svart som natten och ungefär lika behaglig som en tandutdragning, men det råder ingen tvekan om att det här är en riktigt bra film. Kim Ki-duk bevisar att han är den stora mästaren inom feel bad-genren och hans flammande ilska fortsätter att piska fram det ena drabbande alstret efter den andra.

Nej, filmen kommer defintivt inte att falla alla i smaken ty det här är så långt ifrån insmickrande man kan komma, men för beundrare av regissören är Pieta ett måste.