Filmen finns tillgänglig via import.

The Witch
Skräck, USA/Storbritannien/Kanada/Brasilien, 2015
Regi: Robert Eggers
Medverkande: Anya Taylor-Joy, Ralph Ineson, Kate Dickie m.fl.
Längd: 92 minuter

Mer drama än skräck

Året är 1630 och platsen ett oresonligt New England. De äkta makarna och djupt troende William (Ralph Ineson) och Katherine (Kate Dickie) bannlyses från kolonin de tillhör och bosätter sig istället ute i vildmarken med sina fem barn. 

När den yngsta sonen plötsligt försvinner och deras grödor ruttnar börjar familjen misstänka att de fått en häxa på halsen. I sin jakt på den skyldiga krackelerar familjens sammanhållning och dottern Thomasin (Anya Taylor-Joy) hamnar snart i skottgluggen: är det möjligtvis hon som är häxan?

Robert Eggers har en diger bakgrund som kostymör i filmbranschen och har arbetat med flertalet produktioner varav merparten av dem utgör kortfilmer. Tydligen blev Eggers sugen på att utöka sin roll bakom kameran och debuterar nu således som regissör med vida omtalade The Witch.

Med en relativt blygsam budget till hands och inspiration hämtat från historiska händelser i New England har Eggers försökt så gott han förmår att koka ihop en riktigt otrevlig häxbrygd och visst kan man väl påstå att han i viss mån lyckats. 

Filmen har under sin turné på olika festivaler blivit en riktig snackis och många är dem som höjt den till skyarna. Lyriska lovord har öst över produktionen och även undertecknad kunde inte låta bli att ryckas med i den godmodiga stämningen. Förhoppningarna steg och när väl rullen landade i brevlådan bultade pulsen lite extra hårt: tänk om det verkligen var ett mästerverk jag höll i händerna?

Svaren på den frågan är nej. The Witch utmärker sig i och för sig som en bra film men är på intet sätt det underverk som den utmålats till att vara. Nu är denna recensent förvisso en relativt grinig sådan och jag hymlar inte med att jag ställer höga krav på det jag ser; kanske särskilt när det gäller genrefilm eftersom just den kategorin ligger mig extra varmt om hjärtat. 

Inflationen inom skräckgenren har pågått ett tag nu. Halvdana rullar matas ut i en aldrig sinande ström. Det mesta som når ut känns gammalt, torrt och torftigt. Till slut börjar man som åskådare att greppa efter alla halmstrån man kan. 

Vid vissa sällsynta tillfällen dyker det upp en film som markant skiljer sig från skräpet och givetvis blir man exalterad. I den följande euforin är det lätt att förhasta sig, ty man är ju så jäkla glad över att man äntligen ramlat över något som inte är undermåligt. Så skapas en hyllningens hysteri där man liksom bortser från eventuella brister. 

Det här inte första gången jag kliver in i rollen som motvalls kärring. Hypade It Follows (2014) tyckte jag var bra men kunde inte direkt se de storheter alla andra lyriskt berättade om. Likaså var jag inte heller superimponerad av allas älskling Turbo Kid (2015), även om den hade viss charm. 

Att nya filmer jämförs med gamla är oundvikligt. Och när jag reflekterar över färska releaser brukat jag alltid föreställa mig hur vänlig tidens tand kommer att vara mot dem, hur de kommer te sig längre fram. 

Jag letar efter något ikoniskt, något tidlöst. Allt som oftast finns det inte där. Gamla tiders filmer har skämt bort mig. Jag vill att allt ska vara lika pricksäkert och utmärkande som Psycho (1960), Rosemary's Baby (1968), The Exorcist (1973), The Wicker Man (1973), Texas Chainsaw Massacre (1974), Halloween (1978), A Nightmare on Elm Street (1984) ... Ja, ni fattar galoppen. Rullar med sådan stjärnstatus att de aldrig slocknar och glöms bort. 

Så när jag börjar peta i It Follows, Turbo Kid och The Witch, när jag skär upp dem i små bitar och analyserar dem i mitt huvud, då hittar jag inget som får mig att tro att någon kommer att minnas dem lika varmt om fyrtio år. De är bra, men inte tillräckligt bra. Något mer måste till.

 

När det gäller The Witch så är den riktigt snyggt iscensatt och fotot känns så där lagom skitigt och realistiskt. Eggers lyckas väl med att transportera åskådaren till 1600-talets New England och det i sig är ju världens bedrift för en skräckproduktion med lite pengar. 

Skådespelarna bjuder mestadels på fina prestationer och mest njutbar är huvudrollsinnehavaren Anya Taylor-Joy. Emellanåt ringar det lite falskt i prestationerna, något som kan ha att göra med den krångliga gammalengelska som dialogen är skriven på, men för det mesta rullar det på bra. 

Karaktärerna däremot är vagt skissade och det är svårt att försöka knyta an till någon. Så mycket bakgrund eller djup bjuder inte Eggers på och det resulterar i att man inte direkt bryr sig om utgången. Det spelar ingen roll vem som lever eller dör för åskådaren lär aldrig känna karaktärerna så pass innerligt. 

Själva stämningen då. Jovars, den ligger där i bakgrunden och puttrar lite lojt. På sätt och vis får den mig att tänka på de tillfällen när man var liten och skulle åka någonstans, förväntningen som gav upphov till frågan: Är vi framme snart?

I The Witch frågar man sig istället: Kommer det igång nu? Man sitter liksom och väntar på att det ska bli riktigt otäckt, att man ska känna håren resa sig i nacken och de kalla kårarna komma krypande inunder skinnet. Att kallsvetten ska bryta ut i pannan och rinna över ansiktet.

 I själva verket blir man lite lätt uttråkad. Stämningen blir aldrig riktigt så obehaglig som den kunnat vara och det är ju så klart en besvikelse. Eggers besitter ett gyllene tillfälle att skrämma skiten ur folk men det som erbjuds är ganska tamt, åtminstone för härdade skräckfilmsfantaster. 

Med The Witch har Eggers skapat en estetiskt stilig film vars historia är tilltagande om än inte perfekt. Tempot är makligt men flyter ändå på i hyfsad takt (även om en mer alert klippning kanske skulle varit bättre för filmen på det stora hela.) 

Filmen är helt klart sevärd, men man bör veta att det som presenteras i själva verket är mer av ett psykologiskt drama än vad det är ren och skär skräck. På så vis påminner The Witch en hel del om The Babadook (2014), även om den senare lyckades bättre med att presentera en tillfredsställande helhet. 

 Det råder dock ingen tvekan om att Robert Eggers sitter på en hel del talang och det känns ändå som att han i framtiden kan komma att bjuda på något riktigt läckert. Jag håller tummar och tår för att verkligen det blir så.