Filmen finns på svensk dvd och blu-ray. Foto: Voltage Pictures.

Good Kill
Drama/Action, USA, 2014
Distributör: Scanbox
Regi: Andrew Niccol
Medverkande: Ethan Hawke, January Jones, Zoë Kravitz m.fl.
Längd: 102 minuter

Bra men ytlig

Jakpiloten Thomas (Ethan Hawke) har lämnat livet i luften och istället hamnat bakom spakarna på en drönare. Äktenskapet med frugan Molly (January Jones) knakar i fogarna och Thomas håller ångesten i schack genom att dränka sorgerna i ett allt större alkoholintag. Han börjar så smått att ifrågasätta sitt uppdrag som drönarpilot och drabbas av moraliska tvivel: är det möjligen så att han skapar fler terrorister än vad han oskadliggör?

Nya Zeeländske regissören Andrew Niccol slog igenom med Gattaca (1997), en utmärkt sci-fi thriller vars handling kretsar kring ett djupt segregerat samhälle där endast genetiskt fulländade människor tillskrivs de bästa arbetsförutsättningarna. Sedan dess har det blivit några rullar till genom åren, men Niccol har haft svårt att leva upp till de förväntningar som den starka debuten skapade. 

Med Good Kill vadar Niccol ut i det murkiga vatten som omgärdar USA:s omdebatterade och flitigt använda drönarprojekt. Att överhuvudtaget få någon klarhet över hur programmet egentligen fungerar är en svettig uppgift, myndigheterna vill gärna hålla locket på. Klart är i alla fall att drönarattacker sägs döda långt fler civila än vad USA:s regering vill medge och reglerna för hur en attack ska genomföras framstår som högst luddiga. 

Niccol utforskar de moraliska dilemman som uppstår i arbeten som dessa. Hur de systematiska bombningarna till slut blir vardag och tristessen kommer krypande. "Splash" tjoar piloterna lojt när flyende människor sprängs i bitar. Något riktigt adrenalinpåslag får de aldrig direkt uppleva - deltagandet i kriget sker i trygga förhållanden bakom en skärm. När skiftet är klart åker de alla hem till sina väntande familjer. 

För huvudkaraktären Thomas blir det ordnade livet en enda röra. Bit för bit krackelerar han så sakteligen. Utan sitt jaktplan är han identitetslös och vilsen. Jobbet bakom skärmen gröper ur honom och Thomas försöker fylla hålet med sprit. 

Skildringen lyfter fram människorna bakom drönarna, de som man ofta glömmer bort. Niccol påminner oss om att det är individer som faktiskt sitter där bakom spakarna och släpper bomberna - inte planen själva. Naturligtvis resulterar även ett sådant jobb i psykiska påfrestningar: man behöver inte befinna sig vid frontlinjen för att drabbas av kval och ångest.

Foto: Voltage Pictures.

Den underliggande kritiken rör sig kring det påstående att drönarattacker kanske skapar fler terrorister än vad de egentligen bekämpar. Möjligheterna finns att barn och unga som växt upp med att fasa en klar himmel (drönarattacker är ofta beroende av bra väder) sedan kommer ta till vapen när de blir äldre. Att spränga oskyldiga människor utgör kanske inte den bästa grogrunden för fred ...     

Kritiken är dock lite för snäll i sin framförhållning, något man också kan påpeka att filmen är i övrigt. Det vi ser är lite för polerat. Niccol krafsar runt på ytan men når liksom aldrig fram till själva kärnan. Man kommer inte innanför huden på Thomas och därför blir det inte heller så starkt som det hade kunnat vara. På ett sätt känns det som om Niccol självcensuerat historien; man får känslan av att han (eller filmbolaget) kanske inte riktigt vill stöta sig med den förda politiken och därför tassar på tå kring ämnet.

Ethan Hawke är riktigt bra i huvudrollen och bjuder på ett smakfullt och tillbakahållet porträtt av en trasig man. Man fastnar för historien mer på grund av hans skådespeleri snarare än den manusmässiga grunden. Övriga roller är mycket löst skissade och har inte så mycket att komma med. Särskilt tråkigt blir det för January Jones anonyma hemmafru som inte har tillräckligt med kött på benen för att kunna bidra med något djup.

Good Kill faller inom ramen för en bra film, men har samtidigt små drag av slätstrukenhet som bidrar till att den aldrig lyfter ordentligt. Sevärd kan man absolut påstå att den är och tiden rullar trots allt ganska snabbt förbi. Det är bara synd att man inte får den där slagkraftiga och drabbande känslan man går runt och väntar på ...