Det hyssjas vilt i John Krasinskis debut. Filmen finns tillgänglig på svensk dvd och blu-ray. Foto: Paramount Pictures

A Quiet Place
Skräck, USA, 2018
Regi: John Krasinski
Medverkande: Emily Blunt, John Krasinski, Millicent Simmons m.fl.
Distributör: Paramount
Längd: 87 minuter

Debut som aldrig riktigt lyfter

Nej, du ser inte i syne. Efter många månader av radiotystnad är jag åter med en recension. Det tog tid, alltför lång tid, och att skriva den här texten går att jämföra med en tandutdragning om jag ska vara lite grinig. Och det är jag ju – Sydnärkes suraste filmrecensent slår till igen! 

Jag rivstartar min comeback med att sätta tänderna i en av årets stora biovältare: den rysliga A Quiet Place.

Vi befinner oss i närbesläktat framtid, i en värld lik vår. Men jorden har ödelagts av illvilliga odjur som jagar efter alla ljud de kan höra. Någonstans i USA gömmer sig en familj från faran genom att leva sina liv i absolut tystnad. Men allt som krävs för att allt ska gå åt helvete är ett enda litet ljud och att vara knäpptyst är inte den lättaste av uppgifter ...

Skådespelaren John Krasinski, som slog igenom med råge i den amerikanska varianten av The Office, kör här dubbla roller när han regisserar frugan Emily Blunt och sig själv i hajpade skräckisen A Quiet Place.

Filmen blev en snackis redan innan den hade premiär och har därefter hyllats av så väl kritiker som åskådare. A Quiet Place blev, kanske aningen oväntat, en riktig megahit världen runt och John Krasinski har enligt uppgifter redan börjat fila på en uppföljare. Det gäller ju att smida medan järnet är varmt, som det så vackert heter.

Att jag är cyniskt lagd till allt som stämplas “succé” har nog de flesta som läser mina recensioner förstått. Jag är ledsen, men jag har under åren blivit rätt så desillusionerad när det gäller unisont hyllade filmer, särskilt när det kommer till skräckgenren. 

Skräck ligger mig varmt om hjärtat, det har jag skrivit om många gånger, men man får vada genom så mycket dynga för att nå fram till de små guldkornen. Och eftersom dyngan är så oändlig och så jobbig att trampa runt i, så sänks mina förväntningar med varje kliv jag tar. Ska det verkligen vara så svårt att göra bra skräckfilm?

När man sedan stöter på en film som står ut lite från dyngan, som förvisso är lite kantig och vass och ojämn men ändå klarat sig undan det värsta, så tycker jag att branschen har en förmåga att gå igång alldeles för lätt. 

Man börjar genast slå på den stora djungeltrumman. “Kolla här! En skräckfilm som inte suger!” Förlåt, men det är lite som att hitta kattguld; visst glimmar det och visst är det rart att se på men inte fan är det en riktig guldklimp. 

Foto: Paramount Pictures

Nu tror man kanske att jag är ute efter att totalsåga A Quiet Place men så är inte fallet. Faktum är att jag tycker det är en kompetent film. Den har en intressant premiss, bra skådespelare framför kameran, snyggt upplägg och håller ett hyfsat tempo. Men att ivrigt slänga sig med ord som mästerverk? Nej, det tänker jag inte göra.

Den fras som genast blänkte till efter att jag sett filmen var “helt okej.” Ja, filmen är okej. John Krasinski har gjort ett hyfsat jobb. Det hela är dugligt, lite lagom så där. Det är definitivt ingen dynga, det får vi applådera över, men så värst översvallande revolutionerande kan man inte heller påstå A Quiet Place är.

Det största kruxet med filmen är att den är både övertydlig och förutsägbar. Här anstränger man sig å det grövsta för att förklara för åskådarna vad som händer. Grejen är bara att det har vi förstått redan i inledningen. Det är som om man antagit att publiken saknar någon som helst slutledningsförmåga.

När filmens karaktärer för sjuttioelfte gången för upp pekfingret till läpparna för att hyssja vill jag kasta något på tv:n. Vi fattar, ni måste vara tysta för att överleva! 

Jag menar, det här är ju en insikt som även alla karaktärer borde ha. Det är inte som att vi får följa dem precis i början, utan det har gått en ganska lång tid. Borde man inte ha hamnat i något slags samförstånd då där man inte behöver hyssja i tid och otid? 

Istället får vi upprepning efter upprepning matade till oss. Liknande klipp återkommer med jämna mellanrum under hela filmen. Åskådarna förstår långt innan filmen är färdig hur slutet kommer te sig. Det är så uppenbart att man faktiskt tappar momentum redan halvvägs in i historien. 

Och med det blir historien inte heller särskilt spännande och det är ju inte bra med tanke på att en av skräckfilmens viktigaste beståndsdelar är att just att skrämma. Vi blir med andra ord snuvade på konfekten. Det krävs åtminstone lite mer än några tama ”hoppa-till ”skrämseleffekter för att få upp pulsen på åskådarna; i alla fall de som konsumerar mycket skräck.

Emily Blunts karaktär har mycket att tänka på. Foto: Paramount Pictures

Sen har vi premissen. Jag har redan konstaterat att den är intressant, men om man börjar tänka för länge på den blir allt plötsligt väldigt ologiskt. Vi är ju på det klara med att odjuren reagerar på minsta ljud. Okej, så långt är allt väl. 

Men det finns ett väldigt inkonsekvent tänk kring detta i manusväg. Att det knakar i golvet är livsfarligt. Samtidigt kan man ändå krossa en lampa, tassa runt på knastrande grus och springa i skogen utan att odjuren sätter tänderna i en. 

Och om man är som jag och lätt fastnar vid störande detaljer börjar man genast fundera över hur karaktärerna ens kan gå på toaletten utan att bli upptäckta. En liten fjärt och allt torde vara över, enligt filmens egen logik …

Premissen spelar även stor roll i upplösningen och det är där jag tycker att man tappar det helt. Lösningen på det hela är så simpel att man dånar. Det ter sig ganska löjligt, och rentav statistiskt omöjligt, att ingen annan på hela jorden kommit fram till samma slutsats. Det känns som om man tagit en onödigt krånglig väg för att komma fram till en så otillfredsställande poäng.

Sammanfattningsvis: A Quiet Place är en okej film och John Krasinskis debut bakom kameran är generellt stabil. Däremot tycker jag inte att han i nuläget skiljer sig så värst från alla andra medelmåttiga regissörer i Hollywood och önskar att han framöver hittar en egen röst. Jag ville att det här skulle vara mer, något bättre, och därför är jag också besviken.

Jag nöjer mig med att konstatera att jag inte är särskilt intresserad av en eventuell uppföljare men att det ändå är kul att se att genrefilm går bra på bio.

Millicent Simmons är en ung talang att hålla ögonen på. Foto: Paramount Pictures