Vänta, vänta och vänta…

För ungefär två veckor sedan började jag äta en ny antibiotika. Jag kommer äta det i 2,5 månad och förhoppningsvis kommer det att hjälpa mig att må bättre. Jag har dock inte allt för stora förhoppningar för jag orkar inte bli besviken igen. Varje gång jag har provat något nytt har det låtit så bra och mina förväntningar har varit så höga och jag har verkligen trott att det ska hjälpa. När det sedan inte hjälper rasar allt och jag hamnar på botten igen. Det är som en bergochdalbana och det tär verkligen på en. Så nu tänker jag mer att hjälper det så är det bara ett stort plus.

Jag väntar även på att få en tid för röntgen av mina bihålor. Jag har väntat några veckor utan att höra något så idag ringde jag för att se hur det stod till. Tydligen hade det blivit ett missförstånd så min remiss hade inte ens blivit ivägskickad. Men nu ska det vara fixat så förhoppningsvis behöver jag inte vänta så länge till.

Sedan väntar jag även på att få träffa en speciell öronspecialist. Jag fick ett brev från sjukhuset härom dagen och där stod det att jag kommer bli kallad innan 25:e oktober. 25:e oktober?! Det är tre månader, helt sjukt att jag ska behöva vänta så länge.

Det känns som det enda jag gör är att vänta. Visst, nu har jag varit sjuk väldigt länge så lite extra tid här och där gör väl detsamma. De flesta kanske tänker så men tiden går fort och om jag ska hinna återhämta mig och börja träna och bli redo för säsongen 2016 så måste jag faktiskt bli frisk ganska snart.

Bara för att jag blir frisk så betyder det inte att jag kan återgå till mina dagliga rutiner på en gång. Nej, först måste jag få mitt knä att bli så pass bra så jag kan köra på ordentligt med både cross och all fysisk träning. Sedan måste jag öka successivt hela tiden för att ta igen ett års missad träning. Kör jag på för hårt på en gång kommer jag förmodligen köra slut på mig. Så det kommer att ta tid för mig att komma tillbaka.

Jag vet att det kommer bli tufft men jag kommer inte ge upp, jag ska stå bakom startgrinden igen!