Oförglömligt minne

Nu när det ska firas 20-årsjubileum minns jag med en rysning nyårsaftonen 1994 när Lekeberg blev egen kommun. Då firades det med ståt och pompa, hela dagen. På kvällen ägde ett festligt evenemang rum på torget. Till det tillfället hade jag fått äran att
skriva texten till en nyårskantat, tonsatt av Urho Gustavsson. Högtidligt framförd av tre körer från scenen. Jag skulle också själv läsa texten.

Det var såklart lite nervöst. Jag övade in texten så jag skulle kunna recitera den utan manus, men för säkerhets skull hade jag den även utskriven på en fusklapp i fickan. Med stor stil. Jag var nämligen lite fåfäng på den tiden, och ville inte visa mig med läsglasögon inför publik.

Tolvslaget närmade sig. Ute på torget hade cirka tvåtusen människor samlats, men när jag äntrat scenen och stod i den bländande strålkastarbelysningen kunde jag inte urskilja dem i mörkret nedanför mig. Jag visste bara att de fanns där, med ansiktena vända upp mot scenen, med allas blickar riktade mot mig. Jag kände mig lite ensam. Så blev det tyst. Stämningen var förtätad.

Första versen gick bra.

Sedan hände det som inte fick hända. Det var fullkomligt blankt i skallen. Panik. Jag hade hört om en tjeckisk skådespelerska som fick blackout i direktsändning i TV. Hon fann sig dock och fortsatte mima, tills ljudteknikern bröt sändningen. Men det var ingen lösning på Fjugesta torg.

Jag fumlade upp fusklappen ur jackfickan, men kunde omöjligt se vad där stod, det var rena grekiskan. På med läsglasögonen. Och då - såg jag att jag hade vänt papperet upp och ner!

Ett tidsförlopp av en sekund på scen kan kännas som en evighet, och jag lovar att det var en av de längsta sekunderna i mitt liv, men efteråt hörde jag av kompisar som varit där att de knappt märkt någonting.

Nästa gång jag klev in på Allehandas kulturredaktion tjoade Dixie Ericson glatt: här kommer frihetsskalden, tjena! Jo tjena.

Nyårskantaten har mig veterligen aldrig framförts igen. Körerna tyckte den var svårsjungen och det är kanske lika gott att låta den falla i barmhärtig glömska. Själv kommer jag dock aldrig att glömma den!