Mycket sevärd fyrkant
med scener som spretar

Här exploderar snart filmen...

Jag såg filmen The Square på onsdagkvällen, vi var sammanlagt fem i publiken på Folkan vilket kan tyckas något magert. Ruben Östlunds film fick ändå den prestigladdade Guldpalmen på årets Cannefestival och har höjts till skyarna av en drös filmkritiker.

Filmen är dessutom snygg, välklippt, elegant och tankeväckande - ställer åskådaren inför besvärande frågor om personligt ansvar, mod och moral.

Men gör man chefen för ett modernt konstmuseum till huvudperson vänder man sig inte till en särskilt bred publik. Floskler om konst, satiriskt genomskådade eller inte, engagerar ett fåtal, typ galleribesökare och grupper av intellektuella inklusive filmkritiker.

Claes Bang spelar museichef i moraliskt korsdrag.

Samtidigt är det ett nöje att följa denne chefs vedermödor inför den stundande utställningen av The Square. Konkret i filmen är det en fyrkant 3x3 meter inramad gatsten, en så kallad installation med en högtravande tanke: De som ställer sig i den är jämlikar, ska hjälpa varandra och har rätt att få hjälp, en solidarisk frizon.

En fin tanke, väldigt nobel. Tänk om hela världen vore en fyrkant! Chefen, en dansk snobbig velputte, starkt spelad av Claes Bang, vill nog leva upp till idén men dras in i sammanhang där hans klassreflexer ohjälpligt står i vägen.

Ruben Östlund är inne och petar i dåliga samveten inför tiggare och samhällsklyftor. Hur kul är det? Faktiskt ganska så, inte minst är det spännande.

Det har börjat gå snett i salongen.

Civilkurage - att våga gripa in när någon i närheten råkar illa ut - är fokus för filmens starkaste scen. En apmänniska får spel i den fina salongen och det tar tid innan någon sätter stopp. Det är infernaliskt gjort och upplösningen går mot Mörkrets hjärta.

I en sidohistoria uppstår bråk om en förbrukad kondom (Elisabeth Moss är moatjén), i en annan ett sensationellt You Tube-klipp. Som enskildheter bidrar scenerna till att göra The Square mycket sevärd men helheten blir lite lidande, det spretar.

Dansken är trots allt sympatisk, han tar tar stryk och försöker kompensera sina felbeslut. Filmen slutar lite vagt där han rullar i en tunnel i sin Tesla, vilket förstås kan tolkas symboliskt för vår tid - för vissa utvalda grupper.