Filmen om Quick är
intressant hela vägen

Vallning i filmen med den påtände "Sätermannen" (David Dencik) omgiven av nyckelpersoner i rättsskandalen.

Recensenter i storstadstidningar har varit snåla med betygen för "Quick", filmen om den värsta rättskandalen i Sverige kanske någonsin.  Men historien om hur den avslöjades har blivit en sevärd dramadokumentär. Sture Bergwall, "Sätermannen", alias Thomas Quick, dömdes för åtta fruktansvärda mord men allt var bluff. 

Hjälten i filmen - och det verkliga livet - är den grävande journalisten Hannes Råstam på SVT (spelad av Jonas Karlsson) som med researchern Jenny Küttim (Alba August) läser in sig på tusentals sidor dokument - förundersökningar, domar, journaler, undangömda polisrapporter - för att hitta bevis för att Quick/Bergwall verkligen begått de brott han under stor uppmärksamhet erkänt och dömts för.

Som bekant är det inte ovanligt att psyksjuka människor kan ta på sig brott av olika skäl, kanske för att göra sig märkvärdiga. Vilket hände på Säters hospital där den inspärrade Sture (utomordentligt spelad av David Dencik) blir som ett guldägg för en speciell krets psykoterapeuter. De får sina terorier om borträngda minnen bekräftade när den sjuke Sture börjar berätta om alla mord han begått (ett 30-tal). Sture belönas i gengäld med knark och uppmärksamhet.

Åklagaren Christer van der Kwast kan tack vare manipulerade erkännanden lansera en seriemördare inför domstolarna som köper "bevisen" medan Quicks advokat Claes Borgström håller med, en skandal i skandalen.

Quick/Bergwall lättar till slut sitt hjärta inför Hannes Råstam (Jonas Karlsson)

Det är inte lätt att filmiskt berätta allt i denna sjuka historia. Mötena mellan Bergwall och Råstam är nyckelscener. Vid den första korta träffen är journalisten döskraj för Sätermannen, monstret som enligt egen utsago brukade äta av sina offer. Men förtroendet mellan dem växer och kulmen är Stures medgivande att han aldrig begått morden. 

Regissören Mikael Håfström har suggestiva grepp i verktygslådan som ger driv i framställningen.  Några av "flashbacksen" är kanske svårtolkade men jag behöll intresset för berättelsen hela vägen trots eller kanske tack vare att jag vet hur den slutar.

Samtliga domar rivs upp, i sig en seger för rättsväsendet, vilken dock med största sannolikhet aldrig hade skett utan Hannes Råstams envisa journalistik i allmänhetens tjänst. Han själv hann inte uppleva detta,  han avled i cancer 2012.

Som det påpekas i filmens eftertexter innebär denna rättsskandal samtidigt att ett antal mördare går fria. 

Not: Journalisten Dan Larsson på NSD (Norrländska Socialdemokraten) skrev redan 1998 boken ”Mytomanen Thomas Quick", som avslöjar dennes falska erkännanden. En annan bok, som berättar om den grupp människor som drev fram erkännandena, är "Mannen som slutade ljuga" (2013) av Dan Josefsson. Läs mer HÄR.