Ridån drogs åt sidan
och vi såg in i ljuset

Jag var på min ungdomsvän Peder Altons begravning. Han blev 72, en hjärntumör han länge levt med tog över till slut. Peder och hans stora familj bodde i Enskede så det var logiskt att begravningen skedde i närheten på Skogskyrkogården. 

Det är en högstämd begravningsplats - dimensionerna försätter dig i ett allvar; landskapet, monumenthallen.

In i ljuset med Peder Alton 1945-2017

Att sedan komma in i kapellet och möta de andra gästerna blev en omskakande tidsresa. Plötsligt står två kvinnor framför mig och undrar lugnt om jag känner igen dem. Det känns som en ödesfråga, både för mig och dom.

Jag dyker ner i minnenas grumliga kanaler och lyckas efter 50 år komma upp till ytan med de två rätta namnen. Lättnad. En annan kvinna tittar så intensivt på mig att jag måste tänka ett varv till.  Det är ett område kring ögonen som ger mig ledtråden.

Heliga Korsets kapell är en stor sal som var välfylld. Ritualen var den gängse, vi sjöng två psalmer, det bads. Det blåstes även mjuk jazz med kornett och elgitarr. Vi gick runt kistan och betraktade porträttet av Peder, vår vän som nu inte mera finns.

När vi alla hade betygat den avlidne vår vördnad, jag har inget bättre ord på lager, så satt vi där melankoliska på bänkarna medan organisten spelade nåt lugnande.

Plötsligt rasslade det till och vi vänder oss om. En ridå bakom oss, 30-40 meter lång, har snabbt dragits åt sidan och vi ser yrvakna ut mot ljuset, eller in i ljuset. Det är som en biblisk tavla där vi alla sitter med våra ansikten vända mot det ljusa, det överväldigande ljusa.

- Det var så Gunnar Asplund, arkitekten, hade tänkt från början, konstaterade Peders äldre bror efteråt. Det var roligt att det gick att genomföra.

Det hade Peder också tyckt.