Wallenberg är
kvar i värmen

När jag var en framåtblickande ung man deltog jag i en 1 majdemonstration, som startade på Karlavägen i Stockholms ädlare kvarter, på Öfvre Östermalm. Vädret var vackert och jag hade själv gjort plakatet. På ena sidan stod det "Vägra värnplikt", på den andra "Wallenberg till Nordpolen".

- Mycket lustigt, sade en skrockande gentleman som kom flanerande i solskenet på boulevardens mittremsa bland oss upptända demonstranter. Han betraktade mitt plakat med ett småleende.

- Det ska jag berätta nästa gång jag träffar Pirre.

Han avsåg Peter ”Pirre” Wallenberg men det visste jag inte då. Pirre var inte någon särskilt framträdande Wallenbergare vid denna tid. Det var fadern Marcus ”Dodde” Wallenberg som ledde dynastin, mannen som såg till att anställa en chaufför med samma skonummer så att denne kunde gå in hans engelska skor.

Nåväl, den roade herren på Karlavägen var kanske med i onsdags när vännen Pirre begravdes, han var i så fall inte ensam. Det var en tillställning med 700 gäster där den svenska makteliten betygade ”finansfursten” sin vördnad, inklusive kungaparet och LO:s ordförande.

Pirre hade visat sig vara en klippa för familjen när Dodde snört av sig skorna för sista gången. Wallenbergarnas makt över svenskt näringsliv säkrades även för kommande generationer. Därför var begravningsgästerna så tacksamma. Det var en uppslutning kring rådande ordning. Lunchen intogs på Grand Hôtel, familjekrogen.

Själv blev jag haffad av polisen bara efter några hundra meter i 1 majtåget. Inte för att jag önskat Wallenberg ut i kylan utan för mitt försök att uppvigla allmänheten till att svika den väpnade plikten mot fosterlandet. Det var straffbart vid denna tid. Jag fick sitta några timmar i arresten och kanske fick jag böta, jag minns inte så noga.

Långt senare gjorde jag lumpen vilket åtminstone visar att jag inte är sämre än att jag kan ändra mig. Min inställning till den privata maktkoncentrationen i näringslivet har jag inte ändrat.

Den framlidne Peter Wallenberg bosatte sig på äldre dar på Värmdö i skärgården, på den vackra Breviks gård som han köpt av Stockholms stad för en massa miljoner och låtit rusta upp. Samt lät han riva det vita huset på andra sidan grusvägen där min pappa föddes och mina farföräldrar troget tjänade familjen Holterman, den dåvarande gårdsägaren.

Vi kusiner hade inga plakat när vi en majdag i samlad tropp gick förbi Pirres chateau. Men vi skrek lite argt och hytte med näven.