Lustiga huset i Sotji

Jag ber om ursäkt men OS vid Svarta havet rör mig inte i ryggen. Jag struntar fullständigt i hur det går i spåren och på isarna.

Att läsa de nationalistiska sportdårarnas rubriker om våra svenska medaljhopp ger mig samma känsla som skrattspeglarna i Lustiga huset, en förvrängd värld där en tappad stav blir tragedi och en stukad stortå får löjliga dimensioner. För att inte tala om den närmast religiösa medaljfixeringen: ”Kallas silver gav lugn i truppen”. Sånt är roligt.

Sportjournalisternas roll under OS och andra jättearrangemang är att kliva in i en tunnel. Jag har klivit med under många år, suttit klistrad vid TV:n, slukat kommentarer och varvtider. Offrat om inte tusentals men säkert hundratals timmar på något som i efterhand är helt oväsentligt.

Men jag har slunkit ur, befriats från tunnelseendet. Det har varit lättast med de snoriga vintersporterna och förstås allra lättast detta år när OS inte sänds på de vanliga TV-kanalerna. Jag hade nog kollat på lite bob och backhoppning om jag haft möjlighet och framförallt skridsko på kortbana men nu är det som det är. Jag slipper.

Att olympiska kommittén säljer TV-rättigheterna till högstbjudande är ytterligare ett led i elitsportens hejdlösa kommersialisering.

Dom svenska deltagarna har under åren sponsrats med åtskilliga miljoner skattepengar i träningsbidrag men det är privata bolag som snor åt sig den färdiga produkten, underhållningsvärdet för dom som njuter och lider i tunneln.