Vid Humlegården
väntade vårt eget tåg

På kvällen 22 november 1963 stod jag och väntade på 21:an vid Humlegården för att åka hem till ön när folk plötsligt började prata med varandra och såg allvarliga ut. Nyheten att USA:s president John Kennedy hade skjutits i Dallas fick jag reda på då och där.

Det var ett foto av ett väntande tågsätt i kvällstid vid Humlegården som fick hjärtat att klappa lite extra och minnas det ena och andra. Vid den tiden tog sig Lidingöbanan ända ner till Stockholms centrum, ett stenkast från Stureplan.

Jag fick nämligen en påskpresent som snabbt förflyttade mig till svunna tider, en nyutgiven skrift av Hans Harlén, Trafik-Nostalgiska förlaget, om Lidingöbanan, denna kära spårväg med sina rödbruna vagnar som var vår barn- och ungdoms livlina.

Jag kunde kliva på i Baggeby, känna tåget dra på för fullt i ravinen ner mot Värtan så vi skakade på sätena, det gnisslade i kurvan före strandkanten. Den mäktiga bergssidan tornade upp sig mot Foresta; ekot från skenskarvarna fick här en annan karaktär, öppnare.

Sällan stannade vi vid Herserud, oftare vid Torsvik och det slitna varvet, ibland vid Brogrenen där man kunde byta till norra banan.

Innan bron var byggd forslades spårvagnen 1909-1914 med färja mellan Ropsten och Islinge på norra Lidingö. Foto: Spårvägsmuseet

Den rogivande färden över gamla bron, denna sköna navelsträng från 1925 med dubbelspår och klapprande bräder som gångbana. För bilisterna var det en prövning att styra rätt mellan spåren så de fick en egen snygg betongbro 1971. Men 750 meter lång bär den gamla än i dag tåg och cyklister på sitt smarta fackverk av stål.

Som undersökande reporter har jag klängt bland balkarna under bron tillsammans med den expert som på 80-talet kunde intyga att stålet ännu höll måttet och därmed räddade banans fortsatta liv.

Men då var bara linje 21 på södra ön kvar, norra banan till Kyrkviken lades ner 1971.

Det tragiska beslutet 1967 att skrota spårvägarna i Stockholm fick konsekvensen att Lidingötågen inte längre hade slutstation i Humlegården utan fick vända i Ropsten efter brofästet.

Lidingövägen 1966, 21:an på väg mot Ropsten. Foto: Håkan Trapp, Spårvägsmuseet

Nu kunde vi inte längre tända en Commerce i rökavdelningen och skramla fram längs Lidingövägen, se om det var fart i pannorna hos Nya Asfaltbolaget (där farsan jobbade), passera Kungliga Tennishallen och Livregementets tegelhög, Östermalms IP och Stadion, korsningen Valhallavägen och Sturegatan ner till växeln in på Humlegårdsgatan.

Att komma tillbaka till Humlan efter att ha rumlat i stan och se vagnarna stå inne var något visst. Som en trygg - och priviligierad - utpost på främmande mark väntade vårt eget tåg att forsla oss ut från stadens kvalm till den gröna lugna ön.

Bilar och bussar tog över i Stockholm. Och tunnelbanan förlängdes till Ropsten med tanken att dra den vidare över nya bron vilket aldrig skedde. Så Lidingötåget rullade på över gamla bron ända ut till Gåshaga. Efter åratals av kommunala debatter och folkligt engagemang fick den vara kvar.

Dagens moderna Lidingötåg med bilbron ovanför passerar det historiska vindskyddet vid Brogrenen, ritat av Ivar Tengbom. Foto: Hans Harlén

Numera är Lidingöbanan kraftigt upprustad för många miljoner med moderna blåa vagnar och framtiden för den miljövänliga spårtrafiken har ljusnat på flera håll.

Man funderar faktiskt på att bygga en ny spårvägsbro och låta banan fortsätta på Stockholmssidan i en sväng via Värtahamnen där nya bostäder ska byggas och in mot City. Låter inte så dumt sett från Sydnärkes horisont.