Kungen gör sitt jobb

Jag är lika gammal som Carl XVI Gustaf och har tvingats följa hans göranden under drygt 70 år.

Han började karriären som Lillprinsen där han lekte med sessorna på Haga, gick i privatskola på Östermalm, fortsatte på Sigtuna, gjorde ”lumpen” på Älvsnabben, festade på Alexandra, blev kung som 27-åring när den gamle dog och så hela den lyckliga historien med Silvia. Följt av barn och barnbarn.

Allt har jag fått genomlida tack vare pressens knäböjande uppmärksamhet.

Finns det något mer att berätta om kungen? Karin af Klintberg försöker i det filmreportage jag såg på Folkan i Kumla på tisdagen medan snöbyarna ven utanför bion.

Hon har alltså lyckats tjata sig till närvaro med kungen, göra flera intervjuer. Egentligen vill han inte svara på frågor om sig själv, framgår det, men han ställer upp eftersom det är bestämt. Vilka som bestämt är oklart.

af Klintberg fick hålla på i två år för att få grönt ljus. Det kanske var Silvia till slut som gillade idén eller äldsta dottern, tronarvingen, att låta kungen möta en yngre, välmeriterad kvinna för att ställa knepigare frågor.

Som att borra lite om barndomen, den stackars killen fick aldrig uppleva sin pappa som dog i en flygkrasch, något familjen dessutom nästan aldrig berörde. En sådan tomhet det måste ha skapat.

Att ständigt vara betittad kan heller inte vara roligt för en blyg grabb. Eller att skickas iväg på internatskola och behöva brottas med dyslexi.

Det fanns tidigt en plan för Lillprinsen, han skulle skolas in till kung. Carl Gustaf fick inte bestämma själv vad han skulle bli. Den svenska överklassen trogen sina traditioner tänkte inte släppa greppet om en monarki som tjänat dem så väl (även om den senare strippats på formell makt).

Kungen medger i filmen att han fått göra som andra bestämt. Det var ensamt men man fick stålsätta sig, sammanfattar han. Gå in i sin bubbla.

En rätt bekväm bubbla, dock. Ständig markservice. Fina bilar, båtar, bostäder och en förmögenhet som uppgår till många miljoner. På frågan om han vill ge några relationstips rekommenderar Bernadotten skilda badrum. För en rojalist i en trerummare kanske rådet känns udda.

Idag är han en rutinerad och plikttrogen statstjänsteman (kallas statschef) med en lång rad representativa åtaganden, hemma och utomlands. Han värjer sig utan större svårighet när han tycker frågorna blir för närgångna, han småskrattar bort dem och särskilt nära kommer vi inte.

Det är ändå ett intressant och snyggt iscensatt försök att avmystifiera denna odemokratiska ärvda kungamakt som så många svenskar ännu omhuldar. Vi har ju fått dras med den i snart 500 år!

Karin af Klintberg frågar mot slutet om kungen hade velat bli något annat, istället för att så att säga bli vid sin lott. En ovärdig fråga, muttrar kungen.

Den gamle mannen har uppenbarligen vuxit fast i sin roll. Och inte tänker han pensionera sig heller.