Lyckodag när igelkotten
visade sig på tomten igen

Helgens roligaste nyhet började som ett diskret prassel vid mina fötter.

Jag var på väg till Kumlasjön för att höra Magnus Carlsson uppträda på lördagskalaset.

Sedan hörde jag som små fnysningar och det var något som rörde sig nere i den vildvuxna vegetationen.

Men ser man på! En igelkott – och en riktig bamse.

Jag blev faktiskt rörd. Så många år sedan vi hade igelkottar på tomten och nu hade en gynnare hittat hit igen.

Detta var en lyckodag.

Jag stod alldeles stilla. Det gjorde han också (jag tror det var en han). Han hade stelnat som en stickig boll som igelkottar plägar göra sedan 65 miljoner år.

Sedan släppte han garden, flexade med taggarna och tittade upp med ett kolsvart glänsande öga, började tugga på nåt i gräset, kanske en gråsugga, vad vet jag.

Det fanns en tid vi hade små kolonier av igelkottar på tomten eftersom det finns ris och buskar lite här och var att bosätta sig under. Ett år hade vi sju pigga ungar som tultade runt.

Så försvann de bara, inte en kotte på flera somrar.

Berodde det på klimatkrisen? Var även detta uråldriga däggdjur, som funnits på klotet långt före oss människor, på väg att försvinna som art?

Visserligen är igelkotten rödlistad i Sverige, har jag lärt mig, står på listan som ”nära hotad” men stammen anses livskraftig i stora delar av världen. Skönt.

Och nu tittade den på mig, luktade på ett blad, vände sig om och knallade iväg förvånansvärt snabbt genom den tjocka grönskan. Han såg målmedveten ut och det kändes hoppfullt.