Det stora duvslaget

Vi råkar ha en lång balkong, som vi sällan använder. Men den ligger under tak och det gillar en del fåglar, särskilt ett duvpar som återvänt flera år för att bygga bo i en hörna.

Det ska dom låta bli!

Det började för tre år sedan. Förvånande snabbt samlade de två duvorna - ett strävsamt men slarvigt medelåders par - ihop en hög med pinnar. Inte nog med att de drällde med pinnarna, dom satt och kuttrade på en bjälke och sket. På vår balkong.

Då tog jag fram kvasten och nynnande på den kära gamla schlagern La Paloma, ”Flyg ut vackra duva flyg under himmel blå...” jagade jag bort dem, rev brutalt ner deras pinnhög – och så började dom om, dom feta små liven med plirande ögon, när ingen i huset var hemma.

Det året gav paret ändå upp för mina envisa kvastattacker, jag slog dem inte men skrek ilsket och skrämde bort dem. Trodde jag.

Drivna av obetvinglig parningslust i kombination med en lika hämningslös minnesförlust - en duvhjärna kan inte vara särskilt stor - kom de tillbaka nästa häckningssäsong och började investera i en ny pinnhög, samma par, samma hörn.

Jag kände vreden stiga: Hur kunde de vara så dumma och fräcka! Jag tog det personligt. Detta var en utmaning och jag tänkte inte vika ner mig. Med livet som insats – vad gör man inte för att slå tillbaka djuriska angrepp - balanserade jag på balkongräcket och spikade fast ett rejält nät i hörnan.

För säkerhets skull satte jag även upp ett nät i den andra hörnan.

Det gjorde susen, paret såg förnärmat ut när det insett att platsen var körd för årets bostadsbygge. Jag vet inte vart de tog vägen men hörde hur de vilset hoade flera dar efteråt.

En morgon för en vecka sen tittade jag ut genom balkongfönstret. Dom var tillbaka! De satt på räcket bägge två och såg självsäkra ut, alerta, liksom på hugget. När jag öppnade balkongdörren flög de iväg utan större tempo. Jag förstod snart varför. Dessa listiga rackare hade varit ute på Hemnet och fyndat, hittat en glipa i nätet i det andra balkonghörnet.  Nytt bo var på gång.

Jag kan medge att jag var lite imponerad. Borde jag inte som belöning för denna dumdristiga strävsamhet låta dem vara?

Pinnhögen var ännu inte så stor och jag avvaktade. Men nästa dag satt de innanför nätet och pinnarna var fler. När jag gick ut på balkongen fick de panik. De flaxade så fjädrarna rök, nätet hade blivit en fälla! Ha, ha, vilka idioter, tänkte jag. I mitt stilla sinne. Högt skulle jag inte vågat säga det.

Till slut slank den ena duvan ändå ut. Den andra, troligen honan, var fast på en balkong i duvornas Hinseberg.

Hon satt hela natten. Jag förbarmade mig nästa morgon, slet ner en bit av nätet så att hon kunde flaxa iväg till sin flyktade make.

Jag lappade ihop nätet med nya bitar och ståltråd och har inte hört av dem igen. Jag betraktar mig just nu som slutsegrare i det stora duvslaget. Men helt säker är jag inte.