De svagaste svältes ihjäl
på sinnessjukhuset

Vipeholm i Lund var ett sjukhus, eller rättare sagt en jätteanstalt för förvaring av intellektuellt förståndsnedsatta, som vi säger idag, personer med en utvecklingsstörning. När sjukhuset öppnade 1935 kallades patienterna sinnesslöa eller rätt och slätt idioter. De behandlades med tvång och strikta rutiner i en sluten värld utan anhörigas insyn.
Sjukhuschefen och överläkaren Hugo Fröderberg indelade patienterna i sju grupper -  de “lågtstående” klassade han knappt som människor. Som mest hade Vipeholm 1 000 patienter innan sjukhuset, som förbättrades på 1970-talet, avvecklades 1982. 
Vipeholm blev ryktbart för sitt kola-försök 1947-55. Patienterna fick äta massor av kolor för att testa hur tänderna påverkades. Forskarna lärde sig hur socker ger karies, nya rekommendationer för barnens tandhälsa kunde utfärdas medan patienterna som deltagit i studien (utan att bli tillfrågade) fick sina tänder förstörda. 
Men rättslösheten för de intagna var ännu värre 1941-43 då ett onormalt stort antal patienter avled. Detta har journalisten och författaren Thomas Kanger nagelfarit i sin bok Idiotanstalten - Reportage om ett brott (2021). Det blev även radioprogram med två kollegor och belönades med Stora journalistpriset som Årets berättare.
Det är en berättelse som blottlägger hur smygande tunn fernissan av medmänsklighet kan bli. Bland offren fanns även Sydnärkingar.
Det var alltså under tre krigsår med allmän ransonering av mat som de svagaste patienterna på Vipeholm, oftast sängbundna (bältade), tacklade av i varken förr eller senare skådad omfattning. Över 200 avled, de flesta hamnade i anonyma gravar. Dödsorsaken var ofta TBC eller lunginflammation men det slående är viktminskningen hos de avlidna, de förlorade sin motståndskraft eftersom de fick för lite att äta.
Thomas Kanger vänder på varenda upptänklig sten för att kunna slå fast att de värnlösa patienterna (de måste matas) utsattes för svält. Och var den inte medveten så var den en underlåtenhetssynd. De hade kunnat få kosttillskott, det fanns statliga regler för det, men sjukhuschefen Fröderberg ansöker inte om extra kost för de svagaste.  De “lågstående” kunde lika gärna dö. “Passiv euthanasi berättigad”, skriver han i sin dagbok. “Ingen sörjer dem”.
Författaren kallar inte Fröderberg för nazist utan lyfter fram en motsägelsefull person, som kan utdela hemska omdömen om vissa patienter medan andra får sympati. Men givetvis utgör de tyska nazisternas omfattande eutanasi ("barmhärtighetsmord") av både barn och vuxna på anstalter under andra delen av 1930-talet en klangbotten för vad som hände i Lund. Föraktet för “onyttiga” människor levde, det har tryckts tillbaka men är dessvärre inte utplånat.
Det är inte så länge sen vi alltså lät över 200 människor svälta ihjäl. Överläkare Fröderberg var inte ensam ansvarig, statens inspektörer reagerade på de skenande dödstalen men godtog hans förklaring om de allmänna ransoneringarnas påfrestning. Hur den dåtida personalen reagerade när patienterna blev allt magrare och till slut dukade under vet vi inte. Men obduktionsprotokollen talar sitt tydliga språk, Kanger har till skillnad från en del akademiska kritiker läst dem.
Den hedervärda boken avslutas med en redogörelse för de 203 manliga och 24 kvinnliga patienter som dog på Vipeholm 1941-43. Bland dem återfinns:
Gustaf Manfred Karlsson,  Hallsberg, 47 år, död 30 december 1941. Kaketisk (utmärglad). Lars August Karlsson, Kvistbro, 37 år. Död 10 augusti 1942. Extremt avmagrad. Gustaf Emanuel Sjögren, Skagerhult, 44 år. Död 14 december 1941. Synnerligen mager. Fadern f d statdräng.
Samt Erik Torsten Karlsson från Viby, 16 år gammal som dog 18 september 1942. Enligt obduktionen var han extremt avmagrad. Hans fader var jordbruksarbetare. I patientjournalen anges att han lyckas riva sönder tvångströjan. Rasar i vikt från 49 kilo till 35 under året på Vipeholm. I ett brev till modern skriver Fröderberg att “den egentliga dödsorsaken var bristande utveckling i hjärnan men härtill kom mot slutet en lunginflammation”.