En lysande afton
med tigerränderna

Jag brukar bara gå på en allsvensk match om året. När laget i mitt hjärta sedan 1954 kommer till Eyravallen är det alltid lika spännande. På måndagkvällen var det dags igen och aftonen blev alldeles lysande.

Före matchstart blev jag dock plågad av en kvidande visa i högtalarna om "gamla, fina Örebro", dessutom uppmanad av speakern att stå upp när detta pekoral framfördes. Självklart satt jag ned och kunde glädjas åt att Bajenklacken visade fin form med sina ihållande ramsor.

Ett nostalgiskt skimmer förhöjde livskänslan när truppen tågade in, Hammarbys reservdress är den gamla klassiska med tigerränder. Hjältar som Hinken Holmberg, Larsa Johansson, Råttan Boman, Nacka förstås och brödern Ohlsson passerade i min inre revy. Det här kunde bara sluta bra!

Och inledningen var lovande. På snabba fötter sågade sig Hammarby fram genom det tungfotade ÖSK-försvaret. Det tidiga nickmålet på en hörna var logiskt. Medan klacken borta på ståplats exploderade i jubel applåderade jag energiskt. Det var jag ensam om på min läktarsektion.

Hemmalaget hade märkbart svårt att koppla grepp om mittfältet. På högerkanten fintade en storvuxen ÖSK-are sig fram några gånger och gjorde mig nervös men inläggen blev befriande uselt förvaltade.

När Hammarby i andra halvlek gjorde 2-0 genom ett distinkt skott mellan benen på målvakten började det kännas som en bra vinstchans. ÖSK fick visserligen tändvätska av baklängesmålet, tryckte på men var aldrig riktigt nära en reducering.

Hemmapubliken fick nöja sig med att applådera när laget redde ut en och annan försvarssituation. Det påminde om charterturismens barndom när landningarna applåderades. Ett lag med NA tryckt i baken förtjänar väl inte mer.

När Hammarby gjorde 3-0 var det i princip över. Klacken med sin religiösa karaktär av unisona mantra kunde börja lugna ner sig. Tigerränderna hade visat bettet igen.