Hur ska grekerna
komma igen?

Jag lånade Alexandra Pascalidous nya bok om Grekland på biblioteket och kunde knappt sluta läsa. Hon slåss med orden som en tigrinna för att få läsaren att förstå vilka förfärande orättvisor som drabbat vanligt folk i det land där vi lärt oss att demokratins vagga en gång stod och gungade.

Kaos heter boken, ett "krislexikon" i 37 kapitel döpta med grekiska urpsrungsord som barbari, egoism, kleptomani, komedi, skola och taxi och som förstås slutar med en epilog.

Alexandra Pascalidou är genom sin bakgrund, tvåspråkighet och journalistiska erfarenhet mycket kvalificerad för att beskriva ett förlopp som slungat miljoner greker - våra i princip likställda EU-medborgare - ner i rent armod.

När Grekland kom med i EU inleddes köpfesten, som kulminerade under OS 2004. Med ett lånat euroflöde som aldrig såg ut att sina kunde både stat och folk lura sig själva till en måttlös överkonsumtion. Pascalidou ryggar inte för att påtala grekernas eget ansvar för vad som följde: Krisen.

Verkligheten kom ikapp. De två stora partiernas bluff om statsskulden synades. Väljarna som stött dem alla år insåg (kanske) att ett system där partierna köper röster med offentliga anställningar är genomkorrupt. OS-arenorna förföll, massarbetslösheten blev ett faktum.

Men författaren är också noga med att på ett rappt - och ibland roligt - sätt belysa en rad omständigheter som komplicerar den slappa bild av slösaktiga greker som varit i omlopp. Inte minst kan hon ge bakgrundsförklaringar och konkreta exempel från vänkretsen.

Dessutom är hon modig nog att dyka ner i prostitutionskvarteren och konfrontera nazister i Gyllene gryning. Skrämmande är också en initierad skildring av en solig eftermiddag vid poolen i ett överklasshem. 

När ett barn blir kvar på dagis på kvällen och personalen hittar en lapp i fickan att mamman inte tänker hämta barnet för att hon inte har mat hemma har det förstås gått långt över gränsen för hur ett EU-samhälle är tänkt att fungera.

Nödlånen till Grekland med åtföljande nedskärningsorder ska betalas med ränta. Bankerna som lånar ut dem kan själva låna upp pengarna billigare och således tjäna på krisen. Att en betydande del av lånen avser tidigare grekiska vapenköp - flyg och marinfartyg - ubåtar! - främst från Frankrike och Tyskland gör definitivt soppan osmaklig.

Hur ett samhälle med skriande arbetslöhet, nedskurna löner och social otrygghet sedan ska kunna betala lånen övergår min fattningsförmåga.

Alexandra Pascalidou ser ljuspunkter i solidariteten mellan drabbade greker och driver frågan vidare, nyss genom ett upprop om att EU-länderna måste hjälpa folket att resa sig, avlasta en del av bördorna. Läget är faktiskt desperat.

Alternativet kan bli en utveckling som Tysklands på 30-talet. Även om massarresteringen nyligen av Gyllene grynings naziledare visar att det lyckligtvis finns kvar en del demokratiska reflexer i det pinade landet.