Filmen om Ted
hyfsad spekulation

Jag läste i efterhand att Ted Gärdestads dotter försökt stoppa filmen om sin pappa, som hade premiär på onsdagkvällen. Det var rätt mycket folk på Folkan i Kumla som ville se den och jag tycker inte att dottern behöver vara rädd för denna berättelse om Ted, den känslige musikanten som fick psykiska problem.

Tillsammans med Björn Borg tillhörde Ted Gärdestad 70-talets stora ungdomsidoler, två långhåriga grabbar som slog publiken med häpnad och filmen är givetvis en spekulation för att dra nytta av berömmelsen och alla vackra låtar Ted och han storebror Kenneth gjorde.

Men jag upplevde inte filmen som så spekulativ, den är gjord med varsam hand med respekt för artisten, även när han drabbas av sjukdom.

Det ska f-n vara tonårsidol, trycket på den unge Ted måste ha varit hårt, berömmelsen besvärande på flera sätt. En sida som filmen glider förbi är uthängningen i kvällspressen, som drabbar honom och närstående när han blir sjuk.  Så jag kan förstå att dottern vill skydda sin pappa från fortsatt publicitet.

Hon skulle även kunna se på Teds historia i ett slags förlåtande ljus, en skildring av ett öde som vi vet slutar tragiskt men som också gav oss alla en ljus musikskatt.

Bröderna Gärdestads beroende av varandra var ytterst starkt - och knepigt. I filmen spelas de av Adam Pålsson och Peter Viitanen och de gör det bra. Och det är bra spel på flera händer.

Trots att jag matats med historien många gånger förr blir jag  stundtals berörd och utdelar en stark trea.