Stoppar spikmattan
de dumma duvorna?

För två år sen trodde jag att duvslaget var vunnet. Med ett trassligt bygge av plastnät i olika dimensioner hade jag lyckats stänga av hörnorna under balkongtaket, som det ihärdiga duvparet av någon djupt betingad anledning valt ut för släktets fortbestånd.

I en sista dramatisk drabbning fastnade den vilt flaxande honan innanför näten innan jag som storsint segrare släppte ut henne.

Nästa år var det duvfritt på balkongen - och rent. Dom hade lärt sig sin läxa! Här var det ingen idé att bygga bo.

Jag hörde dom hoa tidigt i vår och märkte hur de slog sina lovar kring huset. Jag utgår från att det är samma par som tidigare och ställer mig frågan: hur dum får en duva vara?

Deras närmanden blev alltmer flagranta, en morgon satt de i varsitt hörn på balkongen och verkade välja vilket de skulle satsa på i år. Jag gick ut och skrek och klappade händerna, de lyfte makligt och jag insåg att kampen för en duvfri balkong hade nått en ny nivå.

Näten, som jag i mitt övermod plockat ner, var för besvärliga att sätta upp igen. Nu var det vassare doningar som gällde: fuglepinner, som det heter på norsk.

På långfredagen investerade vi en mindre förmögenhet i 15 meter plastband med vassa pinnar i rostfritt, som jag själv inte skulle vilja sätta mig på.

Vi var borta två dar och de hann bygga ett snyggt och stadigt kvistbo i ena hörnet. Men inga ägg. Jag rev ner boet och kände mig, ja, grym. Apterade spikmattan med viss möda.

Även den fetaste duva torde nu ha tillräckligt med självbevarelsedrift för att undvika landning.

Medan jag stod på stegen gjorde paret en snabb förbiflygning i roteformation och landade borta i björken med dess första späda löv. Jag hörde hur de hoade ihop. De lät bekymrade men det är en tolkningsfråga.