Musen som satte spår

Jag luftade mina gamla Cittror i vad som kändes som den första våsolens glans i söndags. Dom verkade må bra. Tog en kortare sväng men tillräckligt lång för att njuta av den tidsresa det innebär att sätta sig bakom ratten på bilar med gammal mekanik.

Nåja, Paddan känns modernare än det mesta när det kommer till fjädring, bromsar och styrning. Om man nu lärt sig att uppskatta den flytande känsla som den geniala gasklockehydrauliken förmedlar.

B11-an är en något skakigare upplevelse med osynkad låda, en modell som presenterades för exakt 80 år sedan, den första masstillverkade bilen med framhjuldsrift. Traction avant var en milstolpe i bilhistorien som utklassade dåtida konkurrenter med sin väghållning; blev mäkta populär bland franska gangsters, särskilt på film.

Men i ett hålrum bakom isoleringen i skuffen hittade jag ett musbo av nergnagda tidningar.

Jag såg redan i höstas spåren i garaget av den mus som länge skulle gäcka mig.

När jag äntligen kom ihåg att köpa en fälla tvekade jag inför utbudet - ständigt dessa val som ska göra oss fria. Jag valde bort den billigaste sorten, tvåpack i trä, klassisk modell, fastnade för en dyrare medelklassvariant i plast för maximal jaktlycka.

Det smällde till rejält när fjädern släppte. Den mus var inte skapt som skulle klara denna dödsmaskin.

Jag fick fylla på fällan tre gånger med allt starkare ost. Den slog aldrig igen. Musen lyckades på något oförklarligt sätt gång på gång pilla bort osten utan att drabbas av kallt stål som en pisksnärt över ryggen. Jag stirrade i vanmakt på den tomma fällan.  Jag höll alltså på ett göda en fiende, en marodör som kanske sket i mina historiska bilar!

Jag återvände till handelsboden för uppgradering. Här krävdes en mer utstuderad modell. Det fick bli en bur med kläpp, på vilken betet skulle agnas. Ett lock slog igen när musen lockats in i buren och om så bara snuddat osten (Herrgård).  Kunde inte misslyckas. Gjorde det inte heller.

Det var med blandade känslor jag såg min listige fiende infångad. - Där fick du! tänkte jag och petade med skon på buren så att det lilla djuret hoppade till och krafsade desperat. Men vad skulle jag göra? Släppa ut den i snön och kylan som då rådde? Nej, det kändes inte rätt. Jag greps plötsligt av ömsinthet, lät den sitta kvar, gick in och hämtade lite brödbitar och pillade in i buren. Musen tackade mig inte.

Nästa dag var den död. Kanske sönderstressad. Men dess minne lever vidare.

Wunderbaumen kan inte dölja att det luktar lite råtta i Paddan.