Zorn hade god smak

Allhelgonahelgen besökte vi kompisar i Dalarna. Vi hade tänkt att ge oss ut i skogen och vandra men gråvädret var för trist så det blev en tur till Mora istället och ett besök hos Anders Zorn, målaren med nakna kullor och andra läckra vyer.

Zorn var inte hemma, han föll ifrån redan 1920, just 60 fyllda, dog på lasarettet i Mora i blodförgiftning men har fått ett fint litet museum och kvar finns inte minst huset han och hustrun Emma lät bygga för miljonerna som trillade in tack vare Anders mästerliga penselföring.

Vi fick en guidad tur genom huset som i princip står som när Emma, född Lamm, också gick ur tiden på 40-talet.  Interiören var en salig blandning av dalamöblemang och grekiska friser, finaste matsilver och konstföremål, snickerier och gobelänger. Mycket prylar om man säger så men harmoniska färger och hemtrevligt med prång och groggveranda..

Guiden berättade om hur paret Zorn såg till att först av alla - åtminstone i Mora och kanske i hela Sverige - ordna centralvärme i jättevillan samt utrusta den med en modern bekvämlighet som kylskåp vilket underlättade för tjänstefolket. Som man var mån om.

Zorns hus i Mora - med carambolebord.

Anders Zorn kom från fattiga förhållanden i trakten, visserligen son till en bryggerimästare men en frånvarande sådan, och det var kanske revanschlusta som drev den unge Anders att utveckla sin talang. Han slog igenom i 20-årsåldern och hade näsa för att ordna kunder i de rikaste kretsar - porträttmåleri i Amerikas Förenta Stater gav levebröd så det räckte flera gånger om.

Huset i Mora verkade ständigt ha förnäma matgäster, vänner från när och fjärran kunde anlända med tåget och ta in hos Zorns som definitivt inte var knussliga. Per rikstelefon beställdes fasan och ostron från NK i Stockhom om så behövdes. Man kunde vara 30 kring bordet vid festliga tillfällen.

Lokala spelemän anlände när det begav sig och dansen tråddes på övervåningen dit vi nu gick upp, en mäktig sal, högt i tak men vad tronar mitt i rummet om inte ett carambolebord i fullformat!  Nog för att jag beundrar hans konst och generositet mot bygden  men Anders Zorn steg nu omedelbart i min aktning. Att ha den goda smaken att för sitt sällskap installera ett carambolebord med marmorskiva som väger ett ton vittnar om ett ädelt sinnelag.

Jag böjde mig fram och kände på duken samt lyfte på en kö (ganska kort sak) som låg på bordet, och fick genast en åthutning av guiden. Inget får röras!