Början och slutet på
kriget mot narkotikan?

Jag har nyss slagit igen en 400-sidig reportagebok om kriget mot narkotika och börjar fundera på om inte en slags legalisering av knark är den bästa metoden för att komma till rätta med alla dessa hemska problem som vi brottats med så länge utan att lösa, snarare försämrat.

Den brittiske journalisten Johann Hari tar i boken Att tysta skriket ett välskrivet och resonerande grepp om ämnet. Han vrider och vänder på argument medan han söker upp miljöer där själva kriget mot knark – såväl marijuana (hasch) som heroin, crack och kokain – skördat fler offer än drogerna i sig.

Genom att förbjuda drogerna tappade samhället kontrollen över dem, istället tog de kriminella nätverken över.

Är det bra att beväpnade mördargäng hanterar denna globala mångmiljardmarknad?

Berättelserna författaren förmedlar från rättslösheten i mexikanska Juàrez är skakande och nästan värre känns skildringen från ett sadistiskt kvinnofängelse i Arizona där knarkdömda förtvinar.

USA med sina hundratusentals fångar och ledande roll i det långa kriget mot knarket är i bokens centrum. Historien bakom drogförbudet kartläggs med Harry Anslinger, chef för Federal Bureau of Narcotics, i huvudrollen.

Anslinger var benhård och skicklig på att skaffa statliga pengar till sitt krig. Med skräckpropaganda och hot kväste han läkarnas motstånd (de ville tillåta legal förskrivning), en jazzstjärna som Billie Holiday förföljde han till döds. Internationellt i typ FN genomdrev han USA:s förbudspolitik.

Enskilda narkomaner berättar i boken om sina öden och författaren gör långa intervjuer med en rad forskare (litteraturlistan imponerar). Att den som fastnar i ett beroende ofta har ett svårt trauma i sin uppväxt är ingen överraskning. Ensamhet suger.

Intressant är därför forskningen med råttor: En ensam råtta i en bur, som får suga i sig morfinlösning så mycket den vill, slutar snart i en dödlig överdos. Det är ett omtalat exempel på knarkets beroendeframkallande kraft.

Den kanadensiske forskaren Bruce Alexander tog experimentet ett steg till, byggde två burar som hem för labbråttor, den ena tom sånär som på två flaskor; vanligt vatten och morfinlösning. Den andra buren hade samma flaskor men utrustad som ett råttparadis med leksaker, god mat och andra råttor att umgås med.

Resultat? Råttorna i de fattiga burarna använde 25 milligram morfin om dagen men i de trevliga burarna mindre än 5 milligram. Och när en nerknarkad råtta flyttades över till den trevliga buren slutade den suga i sig morfin efter några smärre abstinensryckningar.

I ett tryggt och lyckligt samhälle med trevliga saker att göra är man bättre skyddad mot beroende. Om ens miljö är som råttburar där man känner sig ensam, maktlös och meningslös är man inte skyddad. Det är teorin som denna forskning landar i, rätt övertygande.

Det leder till tanken att det behöver inte vara livsfarligt att legalisera förbjudna droger, åtminstone inte alla, det beror på samhällsklimat och hur det görs. I flera delstater i USA tillåts nu försäljning av marijuana, betraktad som en lättare drog och mindre aggressiv än alkohol. Och i Colorado gläds skattemyndigheten åt nya intäkter.

I boken redogörs även för den legala förskrivning av heroin som sker i Schweiz och Portugal, strikt kontrollerad och inte särskilt lustfylld men ett bra mycket mänskligare sätt att hantera ett samhällsproblem jämfört med att stöta ut narkomaner till ett liv i kriminalitet och överdödlighet.

Och då har vi inte nämnt alla resurser som går till polis och rättsväsende för att bekämpa de förbjudna drogerna. Dagens våldsamma gängkrig i Sveriges större städer gäller ofta kontrollen över knarkförsäljning.

Att lämna dagens svenska nolltolerans mot andra droger än alkohol och tillåta viss kontrollerad legalisering av narkotika skulle sannolikt spara både liv och samhällsresurser.

Det är min enkla fundering efter att ha läst Att tysta skriket med undertiteln Början och slutet på kriget mot narkotikan, en väldokumenterad ögonöppnare som kan rekommenderas alla som berörs av frågan.