Jag blev aldrig
en trombonist

Den dök upp igen häromnatten på en spellista i datorn den där låten som gjorde att jag aldrig blev trombonist. Sticks and Stems med Bob Brookmeyer. Jag kan den utantill vilket jag förmodligen är rätt ensam om.  

Jag grips av samma slags sorgblandade vemod när jag lyssnar och nynnar som när man inser att man inte kommer bli världsmästare i höjdhopp efter att ha rivit på 1:45. Att tiden springer ifrån en.

Jag var väl i 15-årsåldern och hade alltså börjat spela trombone, ett fantastiskt blåsinstrument, även kallat dragbasun, med sin varma ton och med den unika egenskapen att kunna göra sömlösa glissandon; kunna dra tonen upp och ner. Oerhört effektfullt i vissa lägen. Som i tradjazz, även kallad dixieland.

Vi hade nämligen startat ett jazzband efter att ha övergivit rocken och skulle jag vara med fick jag bli trombonist, enda platsen som var ledig.  Bandet hette förresten Les Flegmatiques, så ni förstår nivån.

Minns inte längre hur jag fick tag på en trombone men jag gick trekvart i veckan på kommunala musikskolan i Torsvik för en flegmatisk musikfanjunkare. Jag tragglade mig igenom kursboken, fick lära mig de sju lägena på draget och kunde väl hjälpligt spela skalor och enkla låtar. Den rundhyllte fanjunkaren var godmodig - tipsade mig om Radio Nord, det minns jag, skrev frekvensen på ett nothäfte - men måttligt imponerad av mina framsteg.

Mina insatser i bandet var heller inget att skryta över, jag hängde med så gott det gick. Mina solon kan jag som tur var inte minnas.  Tiger Rag var jag dock ganska bra på.

 För att öva hemma hade jag köpt en EP med en fräsigt tecknad trombone på fodralet (jag kan se det framför mig). Bob Brookmeyer visste jag inget om men tanken var att planka honom. Jag satte på grammofonen redo med trombonen.

Jag stupade omedelbart. Jag kunde inte ens hänga med i första takten. Jag prövade gång på gång men jag kom ingen vart. Det gick alldeles för snabbt. Jag fattade inte hur Bob gjorde.

Jag prövade igen några dar senare, det borde ju inte vara omöjligt!

Men det var det. Jag insåg att avståndet mellan mig och en riktig jazztrombonist var så stort att jag aldrig skulle kunna nå fram. Mitt självförtroende dippade djupt.

Visserligen fortsatte jag olja draget när Les Flegmatiques hade en del spelningar på skoldanser och kulmen på karriären var Gångsätras skolavslutning. I ett svagt ögonblick hade jag lovat den snälla musiklärarinnan Thea Gran att spela andrastämman i Uttåg i sommarhagen av Pettersson Berger vilket genomfördes till belåtenhet.

Sen övergav jag trombonen.

Flera år senare upptäckte jag att Bob Brookmeyer inte alls spelade trombone! Han spelade ventilbasun. Instrumenten liknar varandra i soundet men Bob kunde förstås spela mycket snabbare genom att trycka på ventiler, som på en trumpet. Tacka tusan för att jag inte hängde med.

Bob Brookmeyer blev en jazzens stora, inte minst som arrangör och knäckte mig på vägen. Jag medger med en suck att jag ändå inte hade blivit någon Nisse Landgren. 

Jag började lira hobbysaxofon istället, det gick lite lättare när jag hade egna knappar att trycka på.