Busens ättlingar
stal deras kamin

Igår gjorde jag min första dag som halvtidspensionär. Det vill säga att jag börjat ta ut min grundpension, det är inget att vänta på längre. Nu får jag tid med den där vilan som jag aldrig haft tid med som heltidsarbetande frilansjournalist. Tid att tänka på min hälsa och allt jag stoppar i mig. Kanske att man går ner några kilon.

Ja, jag blev så hälsosam igår att jag till råga på allt tog en cykeltur runt södra Kumla. En sväng förbi Kumlafängelset, Björka Trädgård och Kumla Bygg innan jag svängde upp över järnvägsbron. Segt var det, men skam den som ger sig.

De var då minnena sköljde över mig. Det är väl ett ålderstecken kan jag tro att nostalgiska minnen börjat dominera ens sinne.

Det var ju här i Viaskogen som Mats J. och jag byggde en koja som grabbar. Av plankor som vi stulit på Rinaldo Johansson och släpat genom skogen. Ja, nu kommer sanningen fram efter alla år. Men det var inte så många plankor vi knyckte så jag tror inte pappindustrin tog så allvarlig skada. 

Värre var det kanske för Prästgårdsskogens busungar som byggt sig en koja på östra sidan av skogen.  Vi smög dit en dag när de inte var där och spanade in deras snygga koja. Den hade allt det som vi inte hade. Framförallt hade de en kamin stående i mitten av kojan.

Vi la rabarber på den. Släpade den via elljusspåret bort till vår koja på västra sidan om skogen. Ja, nu kommer sanningen fram om ens vilda barndom. Ursäkta oss Prästgårdsungar ifall ni undrat i alla år vem det var som snodde er fina kamin. Jag kan i alla fall berätta att den fungerade väldigt bra, och värmde upp vår iskalla koja långt in på senhösten.

Mats och jag köpte snus, cigarretter och Pinup-tidningar. Men en dag blev det nog för mycket av snuset. Jag fick ont i magen, och avslöjades av min hulda moder när jag kom hem. Jag stank nämligen av cigarrettrök och mådde pyton. Sedan den dagen har jag tagit det varligt med snuset.

Men varför alla dessa ligisttendenser hos Mats och mig, funderade jag på några år senare, när jag blivit en snäll och from ung man.  Sanningen uppenbarade sig 40 år senare.

Jag träffade Mats mamma på en föreläsning jag höll på Kumla bibliotek. I pausen kom hon fram och berättade att hon blivit begeistrad i genealogi och letat sig ner till en anfader i Danmark som hette Gorm den gamle. En förfader som ju också var min! På så vis blev Mats och jag släkt, i 35:e led. Det förklarar ju våra skurkaktiga böjelser som barn.

För Gorm den gamle var inte särskilt snäll. Som den gamle viking och asatroende han var, ville han ta död på alla som tillhörde ”Vite krist”. Men han lyckades inte särskilt väl. Dottern blev kär i en viking som var bland de första som antog den nya läran. 

Om du vill ha hjälp med släktforskning så hjälper jag dig gärna. Kanske att vi inte hittar tillbaka till Gorm den gamle av Damark, men ändå ett bra stycke tillbaka i historien skulle jag tro. För idag ska jag påbörja en hemsida om mina kunskaper och tjänster som släktforskare.