Vänta inte med
att skriva rent!

Att slutföra och presentera sin släktforskning för andra är det få erfarna forskare som tycks klara av. För några år sedan var jag och hälsade på några släktingar i Karlstad. Anledningen var att ta del av deras fars samlade släktforskning.  Vi hade forskat på samma förfäder och jag tänkte att hans forskning kanske skulle kunna hjälpa mig att lösa en del genealogiska frågetecken. En av sönerna visade mig faderns forskning, ett rum med ena väggen fylld från golv till tak, med massor av pärmar med släktforskning.

- Ja, vi vet inte vad vi ska göra med alla hans pärmar, sa sonen. Ingen av oss barn är ju några släktforskare och har inte något intresse av det hela heller för den delen. Så det får stå här. Kanske att nästa generation får intresse av att gå igenom det hela. Om inte så får vi väl kanske kasta alltihop vad det lider.

Jag tyckte det var riktigt tragiskt att se och höra vad som blivit av Claes Jacobssons livsverk. Han hade släktforskat större delen av sitt vuxna liv, rest land och rike runt på arkiv, hembygdsgårdar och bibliotek. Skrivit brev till avlägsna släktingar och besökt många av dem. Gjort långa ljudintervjuer som han nedtecknat. Forskat i kyrkoarkiv och samlat och fyllt den ena A4-pärmen efter den andra. Till vad nytta? Aldrig hade han kommit på tanken att göra sin forskning begriplig och åskådlig för de okunniga. För mig som forskare var det inga problem att förstå sammanhangen, den gode Claes hade haft mycket god reda på sin forskning. Men för de obevandrade i ämnet var hans livsverk obegripligt.

Något år senare träffade jag en annan släktforskare som levde i samma förhållande som Claes. Även han hade forskat hela sitt liv och samlat på sig ett jättematerial. Jag uppmanade honom att sammanställa sin forskning för eftervärlden. Presentera det så begripligt och intresseväckande som möjligt för barnen och släktingarna.

- Jovisst, sa den gamle, jag har tänkt länge på det där. Och jag ska göra det också. Men det är bara några frågetecken till som jag tänker reda ut innan jag sätter punkt.

Sedan gick det kanske tio år innan jag träffade honom igen, nu ännu äldre och ålderssvagare. Och jag frågade om han nu sammanställt sin forskning.

- Nä inte riktigt än, sa den gamle, det är bara några frågetecken till som jag ska reda ut innan jag sätter punkt.

Jag vet aldrig om han någonsin förverkligade sin målsättning, men jag betvivlar det. Av ovanstående anledningar bestämde jag mig själv för några år sedan att sammanställa mitt släktforskande för eftervärlden. Jag hade efter 30 års forskande samlat på mig 54 (!) överfyllda A4-pärmar med släktforskning. Allt visserligen välordnat för den som ville sätta sig in i materialet, men ändå fyllt av anteckningar och hänvisningar, bilagor, extrasidor, kopieringar, bouppteckningar, kartmaterial, broschyrer, hembygdshistoria, släktberättelser, korrespondens, fotografier och mycket annat. En vanlig läsare skulle aldrig finna någon glädje i att läsa materialet. Det skulle antagligen, i bästa fall bli ställt i något avskilt rum eller garage, eller i värsta fall kastats på sophögen för att ingen orkade sätta sig in i forskningarna.

I dag nådde jag mitt mål. 54 överfyllda pärmar har nu bantats ner till 20, sammanställda och skrivna på ett sätt som gör att vem som helst kan läsa hela forskningen som en bok. Mina efterkommande kan i framtiden slå sig ner i soffan och avslappnat och begripligt lära sig om alla okända släktingars och förfäders historia, ända tillbaka till 900-talet.

För dig som är släktforskare och också sitter på ett jättematerial, vänta inte med att skriva rent! Se till att skaffa dig ett funktionellt forskningsprogram för att kontinuerligt införa din forskning på dator. Så att fler än du får glädje av ditt arbete.