När Karl-Gustaf
Mattsson möttes

Telefonen ringde häromdagen

- Hej, det är Karl-Gustaf Mattsson, sa mannen i andra änden av luren

Jag funderade på om jag hörde mitt eget eko. Det är ju så jag själv brukar presentera mig.

- Vi har samma namn du och jag och vi bor i Kumla båda två, sa mannen.

Han i Hällabrottet och jag på Bondgårdsgatan. Mannen berättade att han ofta fick brev som var ställda till mig och nu hade han fått tre stora kuvert. Ett midsommarnummer av Hemmets Veckotidning där jag skrivit en artikel om Allsång på Skansen, och två adresserade från Libris förlag. Mannen undrade om jag kunde kolla över mina kontakter och be dem fixa adress till rätt Karl-Gustaf Mattsson.  

- Jag lägger dem på lådan så har du dem om några dagar, sa Karl-Gustaf Mattsson

Men nej, nu hade jag blivit så intresserad av att personligen träffa min namne. För att kolla vem han var, se hur han såg ut och kanske hitta några likheter. Vi bestämde att jag skulle komma och hämta breven redan efter lunch. Efter samtalet surfade jag ut på nätet och kollade Birthday.se och blev varse att det finns 31 personer i Sverige med det vackra namnet. De flesta dock med det som andranamn. Det finns bara sex personer i hela vårt avlånga land som lystrar till Karl-Gustaf Mattsson. Och så hamnar två av dessa celebriteter i Kumla!

Klockan 13 sneddade jag upp på trottoarkanten vid min namnes hus i Hällabrottet. Från ett rödmålat hus som skymtade på bakgården hörde jag någon som högg ved. Jag öppnade grinden och vandrade över tomten. I spänd förväntan hur mannen med samma namn skulle se ut. Han kom ut genom en stor ladugårdsdörr, en lång gänglig herre i de övre åren. Kepsen var neddragen överpannan.  Han såg mig inte.

- Hej det är Karl-Gustaf Mattsson, sa jag till Karl-Gustaf Mattsson.

Med ens tittade han upp. Jag gick fram och hälsade.

- Hej Karl-Gustaf Mattsson, sa Karl-Gustaf Mattsson.

Mannen släppte sin yxa och vi vandrade upp mot boningshuset. Gick in i köket och spanade in breven. Men det blev liksom helt naturligt att slå sig ner en stund i pinnsoffan. Vi var nog båda lite nyfikna på varandra. Han visste att jag var journalist, det hade han sett på alla breven. Mannen började berätta om sitt liv. Han kom ursprungligen från Ångermanland, men hade någon gång femtiotalet blivit varse att det fanns lediga jobb på Yxhult.

- Det var ju lätt att få jobb på den tiden, man behövde inte ens ringa före. Det var bara att åka ner och så resonerade man sig fram till en anställning.

Nu hade han hunnit bli 86 år och kunde blicka tillbaka på ett långt liv. Jag funderade på var han fått sitt efternamn ifrån och det visade sig att det härstammade från hans farfars far som hetat Mattias Mattsson

- Han var timmerman  och byggde hus, sa Karl-Gustaf Mattsson.

- Nämen vad säger du, sa jag. Det hette ju min farfars far också. Och han var timmerman han med.

Vi skrattade och började känna oss alltmer besläktade. Snart visade det sig att vi var ännu närmare släkt. Vi var bröder, Guds egna barn. Min namne hade blivit frälst vid 78 års ålder.

- Ja, det går liksom inte att streta emot hur länge som helst. Till slut får man ge sig och säga ja till Jesus, sa Karl-Gustaf Mattsson och log.

Nu hörde han till pingstförsamlingen i Hällabrottet, jag till Equmeneniaförsamlingen i Kumla.  Samtalet hade nog kunnat bli väldigt långt. I alla fall om jag hade fått bestämma . Min yrkesvana trogen gick jag över till att bli journalist och började ställa en massa frågor. Men efter en stund reste sig mannen från Hällabrottet och tittade ut genom köksfönstret mot vedhögen. Jag förstod att det var dags att gå.

Vi skiljdes åt ute på gången.

-Tack för pratstunden, sa Karl-Gustaf Mattsson från Hällabrottet. Och Gud välsigne dig!