Tänker på morfar och
är tacksam trots corona

Tänk det hade jag ingen aning om förrän jag började släktforska. Att min morfar drabbades av Spanska sjukan 1918. Han arbetade då som lanthandlare i Timmersdala utanför Skara. Hade affärshus i två avdelningar, livsmedelsbutik och manufakturavdelning. Anförda av honom om själv och en kompanjon.

”Jodå, så var det” drog min mor sig till minnes när jag frågade. Spanska sjukan var, liksom vår nutida coronaepedemi en svår influensa som spreds över hela världen. Men eftersom det knappt fanns en fungerande sjukvård på den tiden i Sverige så var det många som dog. Gymnastiksalar och militärförläggningar fick ge plats för de sjuka.

Dock isolerades de sjuka inte från varande utan låg alla tillsammans i samma sovsal. Sjukvårdspersonal jobbade med livet som insats, offrade sig, tills de själva ofta blev sjuka. Många dog, andra blev, likt morfar friska igen och kunde återgå till sina vardagsliv.

”Tja, så mycket det nu fungerade för morfar”, berättade mamma. Morfar fick svåra sviter av sjukdomen, drogs flera år med återkommande depressioner. Senare forskning har visat att många som fick Spanska sjukan också fick samma problem.

Det blev inte bättre när hans kompanjon började supa och fick lägga ner klädbutiken. Morfar fick ta hand om båda avdelningarna. ”Han slet som ett djur, jobbade från tidig morgon till sena kvällen” sa mamma. Dessutom bedrev han kioskrörelse på somrarna vid den intilliggande sjön Lången. Affärsman som han var hade han även hönseri och engagerade sig både kommunalt och som organist i ortens egen missionsförsamling. ”Han var aldrig riktigt ledig”, sa mamma.

Sådant är inte nyttigt för kroppen. Den behöver vila ibland. Särskilt om man varit riktigt sjuk innan. Så stackars morfar gick i väggen, som det numera brukar heta. På hans tid var det ingen som förstod sig på dylika begrepp. När han till sist blev sängliggande och inte ens orkade raka sig, anklagade släkten honom för att vara lat.

I sin krafts dagar hade han dock varit allt annat än lat. Han var dessutom mycket stark, ja, urstark sa samtida vänner. ”Han kunde lyfta en hel mjölsäck på 200 kg ensam”. Men det hjälpte inte när nerverna klappade ihop. Doktorn kunde bara erbjuda honom ett vilohem i Tranås, där han vistades till och från. Men han blev aldrig riktigt bra mer. 1925 avvecklade han företagen och flyttade med sin familj till Skara.

Nu lever vi i coronatider. Många blir sjuka, några dör. Men till skillnad mot 1918 har vi en sjukvård som kan hjälpa. Med mediciner som lindrar, med psykologer som förstår och en omgivning som inte dömer ut en sjuk.

Vi behöver inte lägga de sjuka i kalla och dragiga militärförläggningar, vi behöver inte utsätta vår sjukvårdspersonal för direkt fara. Med dagens sjukvård hade Spanska sjukan kanske inte fått den spridning den fick. Vi har mycket att vara tacksamma för i dagens Sverige