Hennes vinge fick mitt
stenhjärta att mjukna

Jag brukar mata fåglarna så här års. De har ju svårt att få tag på mat nu när det är snö och kallt. Kråkor, skator, kajor och småfåglar. Det har blivit en vana för dem och de flyger inte all världens väg när jag kommer i närheten. Men håller sig ändå på behörigt avstånd.

Det var därför jag blev lite förvånad häromdagen när en av kajorna inte alls backade undan. Hon bara stod där en halvmeter från mig och betraktade mig. Men så fick jag se hennes ena brutna vinge. Då kände jag igen henne, det var ju kajan jag räddade livet på sommaren 2015!

Det var en dag i juli 2015 när jag var ute i trädgården för att plocka vinbär, och det plötsligt fladdrade till kring mina ben. Jag ryggade tillbaka eftersom jag först inte uppfattade vad det var, men fick sedan se att det var en tämligen närgången kaja. Hon såg väldigt mager och anskrämlig ut och jag schasade åt eländet att försvinna. 

Det var nämligen så att jag då avskydde kajor.

Dessa förfärliga fåglar åt nämligen upp alla mina körsbär året innan. Jag hade gått hela sommaren och sett fram emot god körsbärskräm, när det en morgon landade en hel svärm av kajor i mina träd. På bara någon timme hade de länsat vartenda körsbär. Jag blev helt skogstokig, planerade att skjuta dem allihop, asen skulle omedelbart sändas till de sälla jaktmarkerna.

Nu stod ett av dessa odjur framför mina fötter, och jag tänkte först hämta spaden för att platta ut eländet över gräsmattan. Men så fick jag se att ena vingen på det lilla aset hängde ner utmed sidan. Mina mordiska tankar stannade av, och jag upptäckte till min förvåning att stenhjärtat inom mig mjuknade. Jag tyckte synd om den lille stackaren. Efter att ha åsett kajans ynkliga haltande över gräset gick jag in i köket och bröt av en bit på en limpskiva. Kajan åt med stor aptit.

Kände igen krönikören.

Till min förvåning kom jag att mata henne flera dagar. Hon övernattade i vår vedbod skyddad från omkringstrykande katter. Jag kikade ut i mörkret på nätterna för att se att hon mådde bra. Trots sitt handikapp visade sig kajan vara fenomenal på att fånga flugor, hon haltade alltid i kapp dem.  Torra dagar gav jag henne vatten på en assiett som hon drack. Hon blev alltmer sällskaplig, stannade upp och tycktes ”prata” med mig.

En morgon hoppade hon upp mitt på altanbordet. Icke tillrådligt för andra fåglar, men för min lilla kaja gick det bra. Det gjorde inte ens något att hon lämnade kvar en fläck på bordet.  Allt gick bra tills grannkatten en dag dök upp. Han missade henne med en meter och jag hann ut och räddade kajan, som snabbt hoppade in i den skyddande vedboden.

Men en morgon var kajan i alla fall borta. Kanske att grannkatten blivit för närgången. Jag såg aldrig till henne mer. Inte förrän i förrgår alltså.

Nu stod vi där igen en kall vinterdag, två och ett halvt år senare, och tittade på varandra. Min kära lilla kaja blinkade åt mig, tog ett steg fram och fångade upp brödbiten jag kastade till henne. Lyfte sedan och flög bort över grannens häck. Hennes knäckta vinge syntes inte alls besvära henne. Nu har jag en kär liten vän därute bland fåglarna, och hennes artfränder som jag en gång hatade får nu all den vintermat de behöver.