Vi använder cookies för att förbättra funktionalitet och säkerhet på sidan, för trafikmätning och för att kunna generera relevant innehåll. Läs mer
Den 2 december blev jag 65 år, och kom därmed att tillhöra den celebra skaran som kallas pensionär. Efter 48 år i arbetslivet såg jag fram emot en god pension efter ett väl förrättat livsverk.
Döm om min förvåning när Pensionsmyndigheten berättade vad jag skulle få att leva på: - 7100 kr i månaden, hörde jag tjänstekvinnan svara i andra änden av luren.
Jag trodde inte mina öron och frågade en gång till för säkerhets skull. Jag fick samma svar. - Men hur ska jag kunna leva på en sån liten pension, stammade jag fram.
- Ja, det är ju inte vårt problem. Har man tjänat så lite som du i livet så får man en liten pension att leva på.
Något förbryllad lade jag på luren. Jag hade alltså jobbat heltid sedan 1972. Tjänat landet i 48 år och lydigt betalat min skatt, men är alltså inte mer värd än så. Med ett nafs hade jag sällat mig till en annan celeber grupp, fattigpensionärernas skara, och insåg snart att framtiden inte skulle bli någon vila.
Mina vänner tyckte det var jättekonstigt att jag fått sån liten pension. De flesta av dem fick ut dubbelt så mycket som jag, mellan 12 och 15.000 kr per månad. Men med tiden har jag lärt mig att det är skillnad på folk och folk i det här landet. Anställda får det mycket bättre. De har haft en avtalsenlig lön och får ofta en hyfsad tjänstepension. De har dessutom haft råd med ett privat pensionssparande vilket gör deras ålderdom dräglig. Direktörer och chefer ska vi inte tala om, de har mycket väl sett om sina förmögenheter.
Jag hade kanske hoppats mer på de folkvalda politikerna, att de skulle ha kämpat för ett rättvisare samhälle och ett drägligt liv för de fattiga. Men de är nu istället upptagna av sina feta löner, resor och Nobelfester. Statsministrar blir godsägare numera.
Man har som småföretagare snarare betalt mer i skatt än mången anställd. Sextio procent av allt man tjänat varje månad har maffian (Skattemyndigheten) snott åt sig. Till ringa nytta för en fattig. Jag hörde nyss på TV att regeringens vårbudget ger noll kronor till fattigpensionärerna. Pengarna går till andra. Sådant kallas social omsorg i Sverige. Man tappar liksom förtroendet för politiken.
Nu är jag inte den som ger upp. Småföretagare gör inte det. Jag har kvar mitt lilla företag med någon enstaka fördel. Till viss del är jag också glad att jag inte kan leva helt på min pension. Jag är fortfarande med på tåget och slipper ägna resten av livet åt kaffedrickande och tidningsläsning. Tre glädjeämnen kan jag också se fram emot. Jag kommer inte att dö, orättvisor finns inte i himlen och Vår Herre är inte politiker.
”Låt rätten flöda fram som vatten, och rättfärdigheten lik en bäck som aldrig sinar”. Amos 5:24
Karl-Gustaf Mattsson
Kumlabon Karl-Gustaf Mattsson är den rutinerade frilansaren som är både journalist och släktforskare. Han driver [url="http://riseberga.dinstudio.se/page_457.html"]en egen webbsida[/url] och erbjuder sig att kartlägga tjocka släkten för den som vill.
Inlägg
Björn Nordquist förfäder Fotbollssäsongen har pågått en tid. IFK Hallsbergs juniorlag, IFK Norrköping, Örgryte IS och Landskrona BoIS kämpar på. PSV Eindhoven rullar boll ganska bra medan det går sämr Ingen vet något om mitt träd Lurad fattigpensionär Skriv din historia (H)julevangelium Alladin chokladkartong. Mums! Vi ses i arkeologin Morfar fick Spanska sjukan Om katten Bertils släkt Hämnden ljuv Släkten Zarelius på en timme Snus i kojan Jag tror på Gud Vilse i luren Fåglar sjunger i kör Min kära lilla kaja Upptäckte gymmet Aldrig mera bullbak! En viktig kamp Fina eller ofina förfäder Idel finska anor Hur jag fann Amerikasläkten När jag mötte Karl-Gustaf Mattsson Sammanställ din släktforskning NU! Mödrars tuffa öden Släktforskning räddade dagen Släktforskning - inte så svårt som du tror “De sista skall bliva de första” Vår del av Sveriges historia När vikingablodet svallar Bibelns släktregister Vi är alla släkt med varandra!