Med en lite sirligare stil
stod namnet Ikoinen

Åttio procent av mina förfäder kommer från Västergötland, de flesta skaraborgare för att nu närmare precisera det hela. Det är bara min farfars far Mattias Mattsson som skiljer sig från de övriga. Han kom från tassemarkerna i Gräsmark långt upp i Värmland. Född 1832 i Södra Ängen med underbar utsikt över skog och sjö. Men flyttade, antagligen på grund av överbefolkning och svält, 1858 söderut till Undenäs där han kom att jobba som timmerman. Först på fästningen, senare i Bölets gruvor.

Han lär ha varit stark som en björn. När han en gång byggde hus till sin son blev de ansatta av ett gäng fulla bråkmakare. Men de hade gett sig på fel personer. Mattias grep en av huliganerna i kraglinning och byxa och stoppade honom rakt upp och ner i en rutten silltunna. Vid åsynen av sin kompis oblida öde tog de andra då snabbt till schappen.

Det var med både spänning och förväntan som jag gav mig i kast med att forska på Mattias förfäder. Genast hittade jag hans föräldrar; Matts Mattsson född 1795 och Marit Olsdotter född 1805. Redan i första husförhörslängden fann jag något märkligt. Efter Matts efternamn stod med en annan, lite sirligare stil, än prästens handstil namnet Ikoinen. Det lät ju finskt och jag funderade på vem som skrivit detta.

En tid senare fick jag anledning att åka till Karlstad där jag kom att besöka stadsbiblioteket. De hade ett särskilt Värmlandsrum, avsedd för enbart hembygdslitteratur. Där blev jag snart varse namnet Carl Axel Gottlund, en folklivsforskare från Finland som i början av 1800-talet genomkorsat finnskogarna för studera värmlandsfinnarnas sätt att leva.

Värmlandsfinnarna hade ankommit landskapet redan i slutet av 1500-talet. Hertig Karl, son till Gustav Vasa, hade nämligen fått Värmland som hertigdöme, men snart konstaterat att det då mest bestod av ogenomtränglig vildmark. Han försök att med både lock och pock mana bondebefolkningen att ge sig in i skogarna men misslyckades helt. Svenskarna hade varken lust eller kunskap att leva i och uppodla en så bister urskog.

Samtidigt pågick ett bondeuppror i Finland, klubbekriget kallad. Till stor del uppmuntrat av hertigen själv som ville bli kvitt ståthållaren i Åbo. Efter blodbad och diverse politiska utspel till böndernas nackdel utlovade Karl IX sex års skattefrihet för de finnar som uppodlade Värmlandsskogarna. Många utblottade finnar tog chansen och flyttade västerut. Ingen kunde bättre än de konsten att svedjebruka och snart nog blev Värmlands urskogar beboeliga.

Nu visade det sig att Gottlund under sina forskningsvandringar även besökt Gräsmark och där besökt prästen. Eftersom Gottlund var en beläst herre som studerat i Åbo akademi fann de varandra snart på samma våglängd. Med prästens tillåtelse fick Gottlund genomgå kyrkböckerna, och med sina kunskaper och möten med finnättlingarna i Värmlandsskogarna, kunde han identifiera personerna i husförhörslängderna. Bakom varje svenskklingande namn skrev han till deras finska släktnamn.

Mitt fortsatta forskande blev en lång exposé av finska förfäder. Där fanns Per Seppäinen i Glava och Simon Kauttoinen i Lekvattnet. Där fanns Matti Kailainen, gevärssmeden i Bjurbäcken som flytt från en hård arbetsgivare i Örebro. Han jagades av länsman och kronobefallning men försvann in i Värmlands vildmark. Storbonden i Ragvaldstjärn anade vem rymlingen var men lät honom stanna när Matti smitt bonden den vackraste yxa han sett på länge. ”Ja, nog är du den efterlyste smeden alltid, men det må du vara” lär storbonden ha sagt och därefter kunde Simon i fred slå ner sina bopålar i grannskapet.

Släkten Ikoinen kunde jag följa ända tillbaka till Savolax i Finland, till storgården Ikoinsala by i Kangasniemi socken. Erkki Ikoinen född 1560 emigrerade till Värmland 1590, men inte på grund av flykt från krig utan från skatt. Han uppodlade Långtjärn i Gräsmark men kom i delo med en granne om tomtgränserna och blev ihjälslagen.

Jag berättade för min pappa om våra spännande förfäder. Till min förvåning blev han dock måttligt förtjust. Finnar för honom var detsamma som Koskenkorva och knivslagsmål. Då var min frus reaktion desto roligare när jag berättade för henne att Gottlund träffat en av mina förfäder. Denne hade nämligen stannat till i Södra Ängen och övernattat hos bonden Matts Mattsson. De hade språkat länge och blivit goda vänner. Gottlund beskrev i sin dagbok sin gästfrie vän som ”en stor grym bjässe, men en god och hederlig karl”.

- Vad tror du att han menade med det? frågade jag min kära fru.

- Titta dig själv i spegeln så får du se! svarade hustrun rappt.

PS. Om du behöver hjälp med släktforskning kan jag hjälpa dig, se min hemsida www.kgmattsson.se DS