Kungar och valloner
på släktens önskelista

Men kriminella kan vara en guldgruva

Under årens lopp har jag kommit att släktforska en hel del på uppdrag åt andra. Och oj vad mycket bönder, bondhustrur, drängar, pigor, torpare och statare det finns.  Historieforskare menar att uppemot 90 procent av Sveriges befolkning för 200 år sedan var lantarbetare. Ändå florerar det av drömmar och sägner om påhittade förfäder bland folk, om statsöverhuvuden och idel ädla anor. Kanske har vi alla behov av att känna oss betydelsefulla, och har man inte lyckats själv så hoppas det på framgångsrika förfäder.

Främst hägrar kungliga anor - om inte rakt nedstigande så åtminstone resultatet av ett kungliga vänsterprassel.  Det finns en del kungar som ofta får klä skott för att ha sått sin vildhavre till både höger och vänster. Ska man tro allt i den vägen så hade de väl inte tid med något annat.

För några år sedan blev jag kontaktad av en äldre dam som var tämligen säker på att hennes morfar var utomäktenskaplig son till Gustav V. Sonen hade nämligen arbetat hos prins Eugen ute på Valdemarsudde och historier hade tidigt rullat i släkten om att han fått apanage av kungen och bostad hos sin farbror målarprinsen. Nu ville den gamla damen bara ha det hela bekräftat. Hon var ganska säker på sin sak. Det skulle nämligen snart bli släktmöte och hon ville verifiera den glada nyheten för sina barn.

Jag satte genast igång min forskning och det snabba resultat blev lite förvånande även för mig själv. Morfaderns pappa visade sig inte alls vara Gustav V utan en sjöman som hette Gustavsson. Helgen efter meddelade jag ladyn det hela. Hon var inte så lite förvånad, för att inte säga grymt besviken över resultatet.

Eftersom vi befann oss i en offentlig lokal böjde sig den gamla damen fram mot mig och viskade: ”Jag tror inte vi säger något till barnen om det här, jag tror inte att de skulle förstå det hela”. Nu är det ju så att även små grytor också har öron. Den gamla damens dotterson, 6 år gammal, hade stått bredvid och åhört vårt samtal. Han tyckte inte alls det var särskilt spännande att ha en kung bland förfäderna utan meddelade med hög röst, och till sin mormors synnerligen stora förfäran: ”Jag tror det var en massmördare!!”

Nummer två på önskelistan av förfäder finnar man oftast valloner.  Hantverkskunniga belgare som inskeppades till Sverige på 1600-talet för sin skicklighet att smida i allsköns metaller. Konstnärliga och kreativa, flitiga, ambitiösa och företagsamma. Egenskaper som vi gärna skulle se både hos oss själva och bland förfäder. Oftast räcker det med att en morfar eller farmor hade mörkt hår och bruna ögon för att ättlingarna ska börja fantisera om vallonsk påbrå.  Dock ska man komma ihåg att vallonerna var en mycket liten grupp i Sverige under den svenska stormaktstiden.

Men undantag frångår ibland regeln. Som när jag gjorde en anforskning på speedwaystjärnan Kumla-Frasses anor och hittade mängder av vallonska förfäder. Släkten blev stor och bland dem en man som inte lyckats lika bra i livet. Han tillbringade sin största tid bland A-lagarna på bänken vid torget. Jag gick och berättade för den nedgångne om vem han var släkt med, något som tycktes ha ett högst välgörande inverkan på honom. Speedawaylegenden var ju en av hans stora idoler. Varje gång jag nu träffar mannen på stan brukar han högljutt påminna mig om vem han är släkt med.

Det som mina uppdragsgivare minst av allt önskar se bland anorna är naturligtvis kriminella människor. Det finns en historia som man ofta får höra i det fallet. Om mannen som först betalade en släktforskare mycket för att reda ut förfäderna, och sedan när han fått reda på vilka de var, tvingades betala forskaren mycket för att få honom att hålla tyst. Nu vill jag dock påstå att om man hittar kriminella förfäder så har man hittat en guldgruva.

Det finns få människor bland våra förfäder som det finns så mycket arkivalier omkring som dem. Först och främst domstolsprotokollen som noggrant granskade deras missgärningar och personligheter. Men sedan finns också Länsstyrelsens kungörelser av efterlysta, som delades ut till både länsmän och sockenstämmor, för att anslås eller uppläsas i kyrkan.  Här kunde man hitta allt från mördare till rymlingar och skattesmitare. Alla skildrade med högst målande signalement, för att kunna igenkännas och infångas.

Eller vad sägs om personbeskrivningen av Adolf Jonsson, för att nu ta ett exempel. En herre från Norrköping som 1730 gjort sig ökänd för mångahanda stölder; ”Han är af ordinär men grof wäxt, med mörka hår och ögonbryn och stora polisonger, har ett större sår på högra handens yttre sida, och war, då han sist befanns sig på orten synlig, klädd i mörk rock, rutiga byxor, rödblommig väst, luden sälskinnsmössa och nya tyska stöflor.” Vem skulle inte velat ha en sådan beskrivning av en förfader? Istället för de knapphändiga uppgifter som kyrkböckerna ger om våra mer hederliga anor, född, gift, död och inte mycket mer.  

En tredje orsak till glädje av kriminella förfäder är att de var bland de allra första att fotograferas i Sverige. Detta för att slippa Länsstyrelsens osäkra levnadsteckningar av efterlysta. Ett fotografi sa ju så mycket mer. Medelst den nya uppfinningen dagerrotypi plåtades de kriminella, vid sidan av kungar och berömdheter, redan i mitten av 1840-talet.

Ibland kan det dock bli tvärtom, som när jag för många år sedan kom att hjälpa en intern på Kumlafängelset att forska fram sina förfäder. Han hade inga större förhoppningar att hitta annat än tjyvar och banditer bland anorna, men ville ändå ha reda på vilka djupingarna kunde vara. Fyra generationer tillbaka hittade jag lustigt nog en gevaldiger, en poliskonstapel alltså. Två generationer senare gömde en ännu större överraskning, en svensk justitieminister. 

Bankrånaren på Kumlafängelset visade sig ha idel jurister och gendarmer bland förfäderna. En sak hade han dock inte ärvt från sina rättstrogna förfäder: ärlighet. Jag fick aldrig betalt för mina forskningar. 

PS. Om du behöver hjälp med släktforskning kan jag hjälpa dig, se min hemsida www.kgmattsson.se DS