När det är skillnad
på folk och folk...

En dag kom en Kumladam, vi kan kalla henne A, och frågade mig om jag kunde forska fram hennes okände farfar B. Han hade 1897 fått barn ihop med C, men av någon anledning hade C:s släkt ansett att B inte var fin nog att gifta sig med henne. Men varför han inte dög, det hade A aldrig blivit klok på.

- Larvigt, sa A, som nu ville att jag skulle forska reda på vem hennes farfar egentligen var.

Hur det nu var med den fina släktens negativa omdömen om B, så hade han tydligen ändå inte varit sämre än att han hållit kontakten med C under alla år och ofta undrat hur det gick för deras gemensamma son. Och när C många år senare avled hade B kommit på hennes begravning. Så nog fanns det kärlek där, även om den aldrig besvarades av den fina släkten.

Nu hade inte A särskilt mycket uppgifter om sin farfar. Hon visste bara vad han hette, att han avled 1981 och skulle ha varit född 1897. I Västmanland någonstans. Så det var ju inte så mycket att börja på precis. Men med gammal erfarenhet i bagaget och efter en del forskande lyckats jag hitta honom, född på orten med ett märkligt efternamn.

Det visade sig att B:s pappa var dagkarl, det vill säga ”en icke fast anställd arbetare som avlönades per dag”. Han hade stor familj och antecknades som utfattig. Kanske det var därför den fina släkten i Kumla inte gillade B. Föräldrarna var barskrapade och fattiglappar ska man inte gifta sig med. Men jag fick i husförhörslängden också se att mannen tidigare hade varit smed, och nästa generation bjöd på en överraskning. B:s egen farfar visade sig nämligen ha varit mästersven, och jobbat som sådan på ett bruk i Fellingsbro. Därtill omskriven med ett högst tyskklingande efternamn.

Nu började en omvälvande resa tillbaka i tiden. Något snirklig här och var. Det var som att förfäderna inte ville låta sig upptäckas hur som helst. Jag fick leta både baklänges och framlänges innan jag hittade rätt. Men när jag till slut kunde sätta punkt så hade jag kommit tillbaka ända till slutet av 1500-talet.

"Nollan" B visade sig ha både tyska bruksägare från Wildenthal och Eibenstock i Tyskland bland förfäderna, liksom svensk adel och kungakopplingar. Det skulle de ha vetat, den fina familjen i Kumla!

Ja nog var det skillnad på folk och folk förr i tiden. Mycket mer än idag, tack och lov. Då fick de fattiga bocka och niga djupt för överheten. Och var man nu inte född i överklassen så kunde man i alla fall skryta över att ha någon släkting som höjde sig lite över mängden.

Men nog finns det kvar lite av det här hos än idag. Nog bedömer vi fortfarande varandra, även om det kanske inte längre är utifrån släkten. Nu beror det mer på hur vackra vi ser ut, om vi har de bästa märkeskläderna, den senaste smartphonen eller kan skryta över alla utlandsresor vi gör och hur lycklig just vår familj är. Eller vilka fina och betydelsefulla arbeten just vi har.

När jag för några år sedan nyanställdes som skribent på en organisationstidning, blev de anställda vid ett tillfälle inbjudna till en äldre, högst aktningsvärd prost utanför Fjugesta. Han kände chefen och ville bjuda oss på fika. Vi for dit i många bilar och anlände i samlad tropp. Snabbt kunde vi konstatera att den gode prosten bodde vackert intill en äng. Han kom ut på trappen, välkomnade oss allihop och bjöd så in oss i stugan. Och så vinkade han med en särskild gest mig att stiga in först.

- Ja välkommen in då. Och först redaktörn!

Jag tittade på de andra. Men jag var ju inte redaktören, bara en enkel reporter. Prosten måste ha fattat fel. En blick på cheferna fick mig att förstå att de undrade detsamma. Det såg faktiskt ut som en del av dem höll på att spricka av förtrytelse. Här bjöds alltså en nyanställd skribent in före dem. Oerhört!

- Prosten måste väl ändå vara senil, det är ju jag som borde gå först! Jag är ju i alla fall organisationens föreståndare! muttrade organisationsföreståndaren.

- Och jag borde väl komma in som tvåa! Jag är ju i alla fall ekonomichef, morrade ekonomichefen

Jag kunde inte annat än le lite när jag klev förbi hela det förvånade chefsskapet och embarkerade prästestugan först av alla. Prosten log lite han också, och jag undrar om inte den knipsluge herden egentligen tänkte på texten i Matteus 20:16; Så skola de sista bliva de första, och de första bliva de sista. I Guds och prostens ögon dög jag lika bra som det allra finaste herrskapet.

P.s. Om du vill ha dina okända förfäder eller släkt utredd hjälper jag dig gärna, se www.narkeslakter.se.