Året då 30-talet kom tillbaka och slog in dörren

Som redaktör på en nyhetsförmedlare och nyhets-nörd kan jag se tillbaka på ett händelserikt år. Gott om nyheter, även i Sydnärke. Inte minst ett val där det politiska styret i flera kommuner ändrades och oklara majoritetslägen skapat nya konflikter, allianser och utmaningar. Trots allt är händelserna i Sydnärke oftast av det mindre allvarliga slaget. 

Men i det större perspektivet har det varit ett märkligt och förfärligt år, eller, egentligen flera. Kanske har det varit de märkligaste åren i mitt vuxna liv.

Pandemin gjorde att politiker fick börja tänka om, blixtsnabbt. Det kom kritik för att beslut togs långsamt, i praktiken gick det oerhört fort och enkelt att begränsa både mötesrätt och demonstrationsrätt, som exempel.

Syftet var gott. Med facit i hand gick det bra. Men lättheten med vilken självklara rättigheter och principer avskaffades, om än tillfälligt, skrämmer mig.

Urgamla dogmer slopades. Samarbeten, lojalitet med grannländer, som funnits i många årtionden, kastades ut och gränser stängdes. Antal smittade, antalet döda, åtgärder för att hindra smittan, blev en självklar del av den dagliga rapporteringen för mig.

När så allt sakta men säkert klingade av i våras blev det plötsligen ännu värre. Det ofattbara hände. 1930-talet knackade på dörren igen, eller, slog snarare in den.

Rysslands brutala och fullständigt vettlösa angrepp på Ukraina försatte världen i chock. Storskaligt krig kom tillbaka till ett fredligt Europa. Sedan dess har rubrikerna, rapporterna avlöst varandra i ett våldsamt tempo. Våldet, övergreppen, brotten mot alla krigslagar verkar inte ha någon gräns. Det som hänt saknar motstycke i modern tid.

Kriget i sig är inte unikt, i Mellanöstern, Afrika och Asien, är man van vid sådana vidrigheter. Men vi är inte vana. I Europa har vi inte haft ett sådant krig sedan 1945. Kriget i det forna Jugoslavien framstår som en smärre skärmytsling i jämförelse.

Miljontals ukrainare är på flykt. Offren kan räknas i tiotusentals, kanske hundratusentals. Liv och verksamheter slås i spillror. Sjukhus, skolor och bostäder har förvandlats till grus. När kriget är över, kommer återuppbyggnaden ta år och kosta hundratals och åter hundratals miljarder. Människoliv och en krossad tillvaro går inte att värdera.

Här hemma väckte kriget alla möjliga frågor. Hur skulle vi klara ett liknande storskaligt angrepp? Hur är vår beredskap? Har vi skyddsrum att gå ner i? Räcker vår inhemska matproduktion? 

Än en gång slängdes värderingar, gamla paradigmer, överenskommelser över ända. Vår urgamla svenska neutralitet, kastades, efter någon månads diskussion, i papperskorgen, plötsligen skulle vi med i Nato. Rätt eller fel? Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att viljan att snabbt komma in i Nato har kastat oss i armarna på ännu en diktator, Erdogan i Turkiet. Det i sin tur har gjort att en väl etablerad folkgrupp i Sverige, kurderna, känner sin tillvaro här hotad, fast många av dem varit etablerade i Sverige i flera decennier.

Förutom vidrigheterna i Ukraina har, som alla vet, kriget orsakat global energikris, global ekonomisk nedgång, kris. Här hemma har vi klarat oss någorlunda, än. Men inflationen och räntorna skenar och allt blir allt dyrare. Många kommer få svårt att klara tillvaron, fattigdomen kommer växa.

Till allt detta tillhör jag de som är rätt säker på att vi också borde vidta ganska omfattande åtgärder för att rädda vårt klimat.

Det är lätt att kanske må dåligt av allt negativt som händer. Det finns dock bra saker att fokusera på. Vi har historiskt en rätt bra förmåga att klara ekonomiska kriser i Sverige. Vi har en i jämförelse björnstark ekonomi. Krisen har ännu inte orsakat arbetslöshet. Tvärt om minskar fortfarande arbetslösheten.

Det är också lätt att glömma att vi, jämfört med andra platser, Ukraina exempelvis, lever i ett land där det mesta fungerar och vi är rätt trygga. Det kommer ström, blir ljust, när vi slår på en strömbrytare.  Vi har mat att köpa i affärerna. Vi får vård när vi åker till ett sjukhus. Vi slipper bomber, våld och övergrepp. Vi blir inte inspärrade för våra åsikter. Vi har fria medier, som Sydnärkenytt. Vi har demokrati, fria val och en fri, obunden, självständig kultur

Jag har också blivit, glad, stolt, över det engagemang för att hjälpa ukrainska flyktingar och landets krigsansträngningar jag sett under året. Det samlas pengar, det samlas kläder, krigshjälp, förbandsmaterial. Folk åker med egna bilar genom Europa för att överlämna hjälp på plats, man upplåter sina hem, öppnar dörrar. Det är stort.

I en kris tror jag det är viktigt att vi håller ihop och värnar de saker vi är bra på. Vår trygghet, vår demokrati, vår förmåga att hålla sams med grannar, undvika krig som föröder vårt land. För just det är saker som är riktigt bra för människor. Som fått människor att fly just till vårt land. För oss är det så självklart att vi kanske inte alltid inser hur bra det varit för oss.

Personligen tror jag också att vi i Sverige borde gå före på klimatområdet. Dels för att rädda klimatet. Men också för att jag är helt övertygad om att grön omställning, fossilfritt stål, biobränslen, grön energi, vätgas, elektrifiering och allt annat kommer skapa massiv tillväxt, nya jobb och välstånd för framtiden i Sverige. Det går inte att backa bandet och förlita sig till gamla lösningar. Det har aldrig fungerat förr och kommer inte göra det i framtiden heller.

Jag ser också fram emot att  njuta av det under som våren utgör, varje år. Mer ljus, grönskans återkomst. Kvittrande fåglar, djurungar som föds, liv som återvänder. Det är svårslaget.

Gott nytt 2023!